Gammablixtar

Gammablixtar är utbrott av energirik gammastrålning som varar från under en sekund upp till flera minuter – ett ögonblick på en kosmologisk tidsskala. Man vet att de uppkommer väldigt långt från jorden, ut mot gränsen för det observerbara universum.

VLT har observerat efterglöden från den mest avlägsna gammablixt som vi känner till. Med en uppmätt rödförskjutning på 8,2 har ljuset från denna mycket avlägsna astronomiska källa tagit 12,8 miljarder år på sig för att nå fram till oss. Vi ser alltså gammablixten som den var när universum var mindre än 900 miljoner år gammalt, eller mindre än sju procent av sin nuvarande ålder. Den måste ha frigjort 300 gånger mer energi under några få sekunder än solen kommer att ha gjort under sin totala livstid på över tio miljarder år. Gammablixtar är således de våldsammaste explosionerna i universum sedan den stora smällen. Se ESO:s pressmeddelande eso0917.

Forskarna har länge försökt komma underfund med dessa explosioners egenart. Observationerna visar att det finns två slags gammablixtar: kortvariga (kortare än någon enstaka sekund) och långvariga. Olika kosmiska skeenden antas ligga bakom dem.

År 2003 spelade astronomer som använde ESO:s teleskop en nyckelroll för att koppla samman långvariga gammablixtar med de så kallade hypernovorna som uppstår när de tyngsta stjärnorna exploderar. Genom att följa skeendet efter en explosion i en hel månad visade de att ljuset uppförde sig på samma vis som ljuset från en supernova, då en tung stjärna exploderar vid slutet av sitt liv. Se ESO:s pressmeddelande eso0318.

ESO teleskopen upptäckte för första gången under 2005 det synliga ljuset som följer efter en kortvarig blixt. Genom att följa ljuset under tre veckor kunde astronomer visa att de kortvariga blixtar – till skillnad från långvarig blixtar – kan inte orsakas av hypernovor. Istället tror man att de skapas av våldsamma sammanslagningar mellan neutron stjärnor och svarta hål. Se ESO:s pressmeddelande eso0541.