Pressmeddelande

En kosmisk säck med svart kol

En närmare titt på delar av Kolsäcken

14 oktober 2015

Bakom kolmörka blaffor skymtas en stjärnspäckad himmel i denna nya bild, som tagits med kameran Wide Field Imager på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskopet vid ESO:s La Sillaobservatorium i Chile. Bildens bläcksvarta partier utgör en mindre del av en enorm, mörk nebulosa med namnet Kolsäcken. Den är ett av de mest framträdande objekten i sitt slag på himlen, och kan också ses med blotta ögat. Om några miljoner år, likt en jordisk säck med fossilbränsle, kommer delar av Kolsäcken att tändas, och nya, unga stjärnor kommer att lysa upp.

Kolsäcken, ibland kallad Kolsäcksnebulosan, ligger cirka 600 ljusår bort i stjärnbilden Södra korset. Detta enorma, dunkla objekt bildar en iögonfallande silhuett mot det ljusa, stjärnfyllda Vintergatsbandet, och av denna anledning har nebulosan varit känd på södra halvklotet så länge som mänskligheten har funnits till.

Den spanska upptäcksresande Yáñez Pinzón var 1499 först med att rapportera till Europa om Kolsäcken. Senare kallade andra Kolsäcken för det Svarta magellanska molnet. Smeknamnet anspelar på dess mörka utseende mot den ljusa glöden från de två magellanska molnen, som i själva verket är satellitgalaxer till Vintergatan. Dessa två ljusa galaxer, som syns tydligt på den södra himlen, uppmärksammades av europeer under Ferdinand Magellans upptäcksresor på 1500-talet. Kolsäcken är dock ingen galax. Precis som andra mörka nebulosor så är den ett interstellärt moln av stoft och damm som är så tjockt att det förhindrar större delen av ljuset från bakgrundsstjärnorna att nå oss.

En ansenlig mängd av stoftpartiklarna i mörka nebulosor täcks av lager med fruset vatten, kväve, vätemonoxid och enkla organiska molekyler. Dessa korn förhindrar till största del synligt ljus från att passera genom det kosmiska molnet. För att få en känsla för hur mörk Kolsäcken verkligen är så publicerade den finska astronomen Kalevi Mattila under 1970 en studie som uppskattar att Kolsäcken bara lyser en tiondedel så starkt som områdena i Vintergatsbandet som omger den. En liten bit av ljuset från bakgrundsstjärnorna lyckas dock passera genom Kolsäcken, vilket framgår både av denna nya bild från ESO, och andra observationer som gjorts med moderna teleskop.

Den lilla mängden ljus som klarar sig igenom nebulosan förändras dock under resan till andra sidan. Ljuset som vi ser i bilden har en rödare nyans än vad den annars skulle ha, tack vare av att stoftet i mörka nebulosor absorberar och sprider stjärnornas blåa ljus bättre än det röda ljuset. Stjärnornas färger skiftar därmed mot en mörkare nyans av röd.

Flera miljoner år i framtiden kommer Kolsäckens mörka dagar ändå ta slut. Tjocka interstellära moln som Kolsäcken innehåller trots allt mängder av stoft och gas — bränsle för nya stjärnor. Allt eftersom tyngdkraften drar ihop och slår samman strömaterialet i Kolsäcken kommer nya stjärnor så småningom att bildas. Då kommer kolbriketterna i Kolsäcken att till slut att tändas.

Mer information

ESO, Europeiska sydobservatoriet, är Europas främsta samarbetsorgan för astronomisk forskning och världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det stöds av 16 länder: Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s ambitiösa verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter. ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal finns Very Large Telescope, världens mest avancerade observatorium för synligt ljus, och två kartläggningsteleskop. VISTA arbetar i infrarött ljus och är världens största kartläggningsteleskop och VST (VLT Survey Telescope) är det största teleskopet som konstruerats enbart för att kartlägga himlavalvet i synligt ljus. ESO är en huvudpartner i ALMA, världens hittills största astronomiska projekt. Och på Cerro Armazones, nära Paranal, bygger ESO det europeiska extremt stora 39-metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, E-ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.

Länkar

• Bilder på ESO:s La Sillaobservatorium

• Bilder på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop

• Bilder tagna av MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop

Kontakter

Richard Hook
ESO education and Public Outreach Department
Garching bei München, Germany
Tel: +49 89 3200 6655
Mobil: +49 151 1537 3591
E-post: rhook@eso.org

Johan Warell (Presskontakt för Sverige)
ESO:s nätverk för vetenskaplig kommunikation
Skurup, Sverige
Tel: +46-706-494731
E-post: eson-sweden@eso.org

Connect with ESO on social media

Detta är den översatta versionen av ESO:s pressmeddelande eso1539 som har tagits fram inom ESON, ett nätverk av medarbetare i ESO:s medlemsländer. ESON-representanterna fungerar som lokala kontaktpersoner för media i samband med ESO:s pressmeddelanden och andra händelser. ESON:s kontaktperson i Sverige är Johan Warell.