Pressmeddelande

Stjärnorna som förstör sitt eget födelsemoln

2 juli 2014

Gum 15 är ett ganska okänt moln av kosmiskt stoft och gas, men är en plats där heta unga stjärnor bildas. Det är dessa vackra men lömska stjärnor som formar hur modernebulosan ser ut. Men när de växer upp är det också de som förstör den.

Den här bilden togs som en del av ESO:s Cosmic Gems-projekt [1] med kameran WFI (Wide Field Imager) på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop på La Silla-observatoriet i Chile. Den visar Gum 15, som befinner sig 3000 ljusår från jorden i stjärnbilden Seglet [2]. Det glödande molnet är, tillsammans med några av de mest spektakulära astronomiska objekt vi kan se, ett typiskt exempel på ett så kallat H II-område [3]. Andra sådana moln är Örnnebulosan (som innehåller den struktur som kallas Skapelsens pelare), den storslagna Orionnebulosan och detta mindre kända exempel, Gum 15.

Väte (förkortas H, som i engelskans hydrogen) är det vanligaste grundämnet i universum. Astronomer ser väte i snart sagt alla olika miljöer och områden som de undersöker. H II-områden är speciella, eftersom de innehåller stora mängder joniserat väte – väteatomer som har förlorat sina elektroner genom högenergetisk växelverkan med ultravioletta fotoner (ljuspartiklar). När de joniserade vätekärnorna återinfångar elektroner släpper de ifrån sig ljus vid olika karakteristiska våglängder. En av dessa ger nebulosor som Gum 15 deras röda glöd – en glöd som astronomer kallar väte-alfa (Hα).

I H II-områden flödar de joniserande fotonerna ut från de unga heta stjärnorna i området, och Gum 15 är inget undantag. I mitten av bilden kan man se en av de skyldiga, nämligen stjärnan HD 74804. Den är den ljusstarkaste medlemmen i Collinder 197, en stjärnhop som katalogiserades av den svenske astronomen Per Collinder.

Stjärnorna i nebulosan ligger också bakom dess knöliga och oregelbundna utseende, som inte är ovanligt för HII-områden, och gör dem ännu vackrare. HII-områden kan ha många olika former på grund av att fördelningen av gas och stjärnor i dem är så oregelbunden. En annan intressant detalj med Gum 15:s utseende är den kluvna mörka stoftfläcken i mitten av bilden och de ljussvaga blå reflektionsstrukturerna som korsar den. Detta stoftstråk får nebulosan att se ut som en större version av den mer välkända Trifidnebulosan (Messier 20; “trifid” betyder tredelad), även om Bifidnebulosan hade kanske passat bättre i det här fallet.

Ett H II-område som det här kan ge upphov till tusentals stjärnor under loppet av flera miljoner år. Några av stjärnorna får den att glöda och formar den, och det är också de här stjärnorna som till slut kommer att förgöra den. Så snart de nyfödda stjärnorna har genomgått spädbarnsåldern kommer starka partikelvindar att strömma ut från de här enorma stjärnorna. Detta kommer att röra om och upplösa gasen runt dem, och när de allra största stjärnorna börjar dö, så kommer Gum 15 att dö med dem. Några stjärnor är så stora att de kommer att dö med en smäll när de genomgår supernovaexplosioner och skingrar områdets sista spår av joniserad vätgas. Då är en ung stjärnhop det enda som är kvar.

Noter

[1] ESO:s ”Cosmic Gems”-projekt (namnet motsvarar “Kosmiska pärlor” på svenska) syftar till att producera bilder av intressanta, spännande eller vackra objekt med ESO:s teleskop för undervisning och för att väcka allmänhetens intresse. Projektet använder observationstid som annars skulle ha gått till spillo eftersom väderförhållandena ansetts vara för dåliga för vetenskapliga observationer. Alla insamlade data kan också vara användbar för vetenskapliga syften, och görs därför även tillgänglig för professionella astronomer genom ESO:s vetenskapliga arkiv.

[2] Objektet har fått sitt namn från den australiensiske astronomen Colin Gum, som 1955 publicerade en katalog med H II-områden.

[3] H II-områden (uttalas “hå-två”) är stora moln av gas och stoft där utbrott av stjärnbildning äger rum och där många unga stjärnor finns.

Mer information

ESO, Europeiska sydobservatoriet, är Europas främsta samarbetsorgan för astronomisk forskning och världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det stöds av 15 länder: Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s ambitiösa verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter. ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal finns Very Large Telescope, världens mest avancerade observatorium för synligt ljus, och två kartläggningsteleskop: VISTA, som observerar infrarött ljus och är världens största kartläggningsteleskop, samt VST, det största teleskopet som konstruerats för att kartlägga himlavalvet i synligt ljus. ESO bidrar dessutom till ALMA, ett revolutionerande astronomiskt teleskop och världens hittills största astronomiska projekt. ESO planerar för närvarande bygget av det europeiska extremt stora 39-metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, E-ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.

Länkar

• Foton på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop
• Andra foton som tagits med MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop
• Foton på La Silla

Kontakter

Richard Hook
ESO, Public Information Officer
Garching bei München, Germany
Tel: +49 89 3200 6655
Mobil: +49 151 1537 3591
E-post: rhook@eso.org

Johan Warell (Presskontakt för Sverige)
ESO:s nätverk för vetenskaplig kommunikation
Skurup, Sverige
Tel: +46-706-494731
E-post: eson-sweden@eso.org

Connect with ESO on social media

Detta är den översatta versionen av ESO:s pressmeddelande eso1420 som har tagits fram inom ESON, ett nätverk av medarbetare i ESO:s medlemsländer. ESON-representanterna fungerar som lokala kontaktpersoner för media i samband med ESO:s pressmeddelanden och andra händelser. ESON:s kontaktperson i Sverige är Johan Warell.