Pressmeddelande

“En droppe bläck på den lysande himlen”

Kosmisk ödla fångad av Wide Field Imager

13 februari 2013

Den här bilden, tagen av kameran Wide Field Imager på MPG/ESO:s 2,2 metersteleskop vid ESO:s La Silla observatorium i Chile, visar upp stjärnhopen NGC 6520 och dess granne, det underliga ödleformade mörka molnet Barnard 86. Bakgrunden till detta kosmiska par utgörs av miljontals stjärnor från de starkast lysande delarna av Vintergatan. Här ligger stjärnorna så tätt att man knappt kan se någon mörk himmel någonstans.

Den här delen av stjärnbilden Skytten är ett av himlens stjärnrikaste delar och kallas Skyttens stjärnmoln. Det enorma antalet stjärnor framhäver på ett dramatiskt sätt det mörka molnet Barnard 86, som ligger i mitten av bilden. Den är tagen med kameran Wide Field Imager på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop vid ESO:s La Silla observatorium i Chile.

Den här nebulosan är ett exempel på en så kallad Bok-globul [1], och beskrevs av sin upptäckare Edward Emerson Barnard [2], som en “droppe bläck på den lysande himlen”. Barnard var en amerikansk astronom som bland annat upptäckte och fotograferade åtskilliga kometer, mörka moln och en av Jupiters månar. Han var en enastående observatör och astrofotograf, och var först med att använda långa exponeringar för att utforska de mörka nebulosorna.

I ett litet teleskop ser Barnard 86 ut som ett ställe på himlen där stjärnorna helt enkelt saknas, eller kanske till och med som ett fönster mot en avlägsen och mer klar himmel. Men nebulosan ligger egentligen framför de många stjärnorna i bilden och är i själva verket ett kallt mörkt och tätt moln. Det består av små stoftkorn som blockerar ljuset från stjärnorna i bakgrunden och därför är ogenomskinligt. Man tror att den mörka nebulosan bildades ur återstoden av ett molekylmoln som kollapsade och bildade stjärnhopen NGC 6520, som ligger just till vänster om Barnard 86 i bilden.

NGC 6520 är en öppen stjärnhop som innehåller många heta stjärnor som här lyser starkt blåvitt, ett säkert tecken på att deras ungdom. Öppna stjärnhopar består vanligtvis av några tusentals stjärnor som alla bildades vid samma tidpunkt, och som därför är alla lika gamla. Till skillnad från till exempel de klotformiga stjärnhoparna, som kan vara många miljarder år gamla, lever de öppna hoparna avsevärt kortare liv. De lever ungefär några hundra miljoner år innan stjärnorna inom dem skiljs åt.

Det otroligt stora antalet stjärnor på den här delen av himlen gör observationer av NGC 6520 svåra. Man tror att hopen är ungefär 150 miljoner år gammal. Både denna hop och dess mörka och täta granne tros ligga på ett avstånd av ungefär 6000 ljusår från solen.

Stjärnorna som ser ut att vara en del av Barnard 86 i bilden ligger egentligen framför det, mellan oss och nebulosan. Mörka nebulosor är kända för att det bildas nya stjärnor inom dem - som man till exempel ser i den välkända Hästhuvudnebulosan (eso0202), det märkliga objeketet Lupus 3 (eso1303) och även i en annan av Barnards upptäckter, Pipnebulosan (eso1233). Det är dock inte är känt om det fortfarande bildas nya stjärnor i Barnard 86. Ljuset från de yngsta stjärnorna i en sådan nebulosa blockeras dock alltjämt av den stora mängden stoft, och stjärnorna kan därför bara observeras i mer långvågigt ljus, till exempel infrarött.

Noter

[1] Bok-globuler observerades för första gången på 1940-talet av astronomen Bart Bok. De är väldigt kalla och mörka moln av gas och stoft där det i många fall bildas nya stjärnor i molnens mitt. De innehåller mycket stoft som sprider och absorberar bakgrundsljus, vilket gör dem i princip ogenomskinliga för synligt ljus.

[2] Det här citatet kommer från artikeln Dark Regions in the Sky Suggesting an Obscuration of Light av E. E. Barnard, Yerkesobservatoriet, den 15 november 1913 (tillgängligt här).

Mer information

ESO, Europeiska sydobservatoriet, är Europas främsta samarbetsorgan för astronomisk forskning och världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det stöds av 15 länder: Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s ambitiösa verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter. ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal finns Very Large Telescope, världens mest avancerade observatorium för synligt ljus, och två kartläggningsteleskop: VISTA, som observerar infrarött ljus och är världens största kartläggningsteleskop, samt VST, det största teleskopet som konstruerats för att kartlägga himlavalvet i synligt ljus. ESO bidrar dessutom till ALMA, ett revolutionerande astronomiskt teleskop och världens hittills största astronomiska projekt. ESO planerar för närvarande bygget av det europeiska extremt stora 39 metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, E-ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.

Länkar

• Information om MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop
• Information om La Silla observatoriet
• Bilder på La Silla

Kontakter

Richard Hook
ESO, La Silla, Paranal, E-ELT and Survey Telescopes Public Information Officer
Garching bei München, Germany
Tel: +49 89 3200 6655
Mobil: +49 151 1537 3591
E-post: rhook@eso.org

Johan Warell (Presskontakt för Sverige)
ESO:s nätverk för vetenskaplig kommunikation
Skurup, Sverige
Tel: +46-706-494731
E-post: eson-sweden@eso.org

Connect with ESO on social media

Detta är den översatta versionen av ESO:s pressmeddelande eso1307 som har tagits fram inom ESON, ett nätverk av medarbetare i ESO:s medlemsländer. ESON-representanterna fungerar som lokala kontaktpersoner för media i samband med ESO:s pressmeddelanden och andra händelser. ESON:s kontaktperson i Sverige är Johan Warell.