Pressmeddelande

En himmelsk häxkvast?

En ny titt på Penn-nebulosan


12 september 2012

På den här nya bilden ser vi det spektakulära gasmolnet Penn-nebulosan. Den är en liten del av en större ring från spillrorna efter en stjärna som exploderade som en supernova för ungefär 11 000 år sedan. Den här detaljerade bilden är tagen av kameran Wide Field Imager på MPG/ESO:s 2.2 metersteleskop vid ESO:s observatorium La Silla i Chile. 


Trots att stjärnhimlen kan verka lugn och oföränderlig i all sin skönhet, är universum faktiskt långt från en stilla plats. Stjärnor föds och dör i ett oändligt kretslopp, och ibland kan en stjärnas död skapa oöverträffade vyer då material som skjutits ut i rymden bildar underliga former på natthimlen.

På den här nya bilden, som är tagen av kameran Wide Field Imager (WFI) på MPG/ESO:s 2.2 metersteleskop vid ESO:s observatorium La Silla i Chile, ser vi Penn-nebulosan[1] framför en rik bakgrund av stjärnor. Det här underligt formade molnet kallas också NGC 2736 och är en liten del av en supernovarest[2] i den sydliga stjärnbilden Seglen (Vela). Dessa lysande stråk skapades då en stjärna dog en våldsam död för ungefär 11 000 år sedan. Den del av supernovaresten som lyser starkast liknar en blyertspenna; och det är så nebulosan fått sitt namn. Kanske liknar den ändå allra mest en häxkvast.

Supernovaresten Vela är ett expanderande hölje av gas som skapades i supernovaexplosionen. Från början rörde sig denna chockvåg med en hastighet på flera miljoner kilometer i timmen, men medan den pjöjt genom rymden har den saktats ner av gasen mellan stjärnorna, och bildat moln med underliga former. Penn-nebulosan är den del av det stora höljet som lyser starkast.

I den här nya bilden ser vi långa tunna stråk, små starkt lysande knutar av gas, samt delar med tunn diffus gas. Nebulosans starka ljus kommer från områden med tät gas som har träffats av chockvågen från supernovan. När chockvågen rört sig genom rymden har den slått emot material mellan stjärnorna. Från början värmdes den här gasen upp till en temperatur på flera miljoner grader, men den har sedan svalnat och ger idag ifrån sig det svaga ljus som vi ser i bilden.

Genom att studera de olika färgerna i nebulosan har astronomer kunnat kartlägga gasens temperatur. Vissa delar av nebulosan är så heta att ljuset som de sänder ut främst kommer från joniserade syreatomer, vilka ger upphov till de blå färgerna i bilden. Andra områden som är kallare lyser rött tack vare strålning från vätgas.

Penn-nebulosan mäter ungefär 0.75 ljusår från kant till kant och rör sig i förhållande till stjärnorna och gasen mellan dem med en hastighet på ungefär 650 000 kilometer i timmen. Vad som är mycket anmärkningsvärt är att även då nebulosan ligger ungefär 800 ljusår från oss, kommer den höga hastigheten göra att nebulosans position ändras jämfört med stjärnorna i bakgrunden - inom en människas livstid. Till och med efter 11 000 år kan supernovaexplosionen förändra natthimlens utseende.

Noter

[1] Penn-nebulosan har katalognamnet NGC 2736 och kallas ibland Herschels stråle, eftersom den upptäcktes av den Brittiske astronomen John Herschel 1935 när han var i Sydafrika. Han beskrev den som “en exceptionellt lång stråle av omåttligt svagt ljus”.

[2] En supernova är en våldsam stjärnexplosion, och den sker antingen då en väldigt tung stjärna eller en vit dvärg i ett dubbelstjärnesystem dör. Materialet som finns kvar efter explosionen kallas för en supernovarest. Den består av material som rör sig i överljudshastighet och som skjutits ut i det omgivande interestellära mediet. Supernovor är den viktigaste källan för tyngre kemiska grundämnen i rymden, och dessa stjärnexplosioner leder till att nyare generationer stjärnor och planeter anrikas kemiskt.

Mer information

År 2012 är det 50 år sedan Europeiska sydobservatoriet (ESO) grundades. ESO är Europas främsta samarbetsorgan för astronomisk forskning och världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det stöds av 15 länder: Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s ambitiösa verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter. ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal finns Very Large Telescope, världens mest avancerade observatorium för synligt ljus, och två kartläggningsteleskop: VISTA, som observerar infrarött ljus och är världens största kartläggningsteleskop, samt VST, det största teleskopet som konstruerats för att kartlägga himlavalvet i synligt ljus. ESO bidrar dessutom till ALMA, ett revolutionerande astronomiskt teleskop och världens hittills största astronomiska projekt. ESO planerar för närvarande bygget av det europeiska extremt stora 39 metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, E-ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.

Länkar

• Bilder på MPG/ESO:s 2.2 metersteleskop
• Andra bilder tagna med MPG/ESO:s 2.2 metersteleskop
• Bilder på La Silla

Kontakter

Richard Hook
ESO, La Silla, Paranal, E-ELT & Survey Telescopes Press Officer
Garching bei München, Germany
Tel: +49 89 3200 6655
Mobil: +49 151 1537 3591
E-post: rhook@eso.org

Johan Warell (Presskontakt för Sverige)
ESO:s nätverk för vetenskaplig kommunikation
Skurup, Sverige
Tel: +46-706-494731
E-post: eson-sweden@eso.org

Connect with ESO on social media

Detta är den översatta versionen av ESO:s pressmeddelande eso1236 som har tagits fram inom ESON, ett nätverk av medarbetare i ESO:s medlemsländer. ESON-representanterna fungerar som lokala kontaktpersoner för media i samband med ESO:s pressmeddelanden och andra händelser. ESON:s kontaktperson i Sverige är Johan Warell.