(Sub)millimeterstjärnskådning

Himlen över Chiles Chajnantorplatå tudelas av det vidsträckta och detaljrika Vintergatsbandet. Här på det södra halvklotet passerar Vintergatans ljusa centralparti i zenit och sträcker sig från horisont till horisont. Nedanför Vintergatsbandets turbulenta glöd skådar en grupp av vita antenner mot himlen, upplysta av det gula skenet från kontrollampor som meddelar ingenjörerna om det är säkert eller inte att närma sig.

Dessa teleskop är en del av Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), en jättelik interferometer som består av 66 individuella antenner. Teleskopen kan förflyttas över ett avstånd av 16 kilometer för att kunna studera universum i detalj. ALMA observerar himlen i ljus som är osynligt för ögat, vid våglängder runt 1 mm, mellan infrarött ljus och radiovågor. Ljus med dessa våglängder uppstår i de kallaste och mest avlägsna objekten i universum – som enorma moln av gas och stoft i den interstellära rymden och de yngsta kända galaxerna – vilket ger ALMA möjlighet att studera hur planeter och stjärnor bildas.

Att observera i detta våglängdsområde kan vara problematiskt eftersom strålningen absorberas av vatten i jordens atmosfär och försvagas på sin väg mot jordytan. För att observera i submillimeterområdet måste därför teleskopen placeras så högt och torrt som möjligt, som här på Chajnantorplatån på 5 000 meters höjd i de Chilenska Anderna.