Veckans bild

4 maj 2020: Gryningens ankomst på ESO:s La Sillaobservatorium avslöjar himlen bortom jorden i all sin prakt. Vintergatan sträcker sig högt över huvudet som ett lysande skyltfönster av miljoner stjärnor, med silhuetter av mörka stoftmoln i förgrunden. Molnen av interstellärt stoft är tätast i riktning mot stjärnbilden Skytten, där Vintergatans centrum ligger och kring vilket galaxens vackra spiralarmar roterar. Det galaktiska centret hyser också ett supermassivt svart hål som avger enorma mängder energirik strålning som ett resultat av infallande material från dess omgivning (Sagittarius A*). Det svarta hålets egenskaper har kartlagts med ESO:s teleskop. En nästan tre decennier lång studie med flera av de största teleskopen, inklusive ett av 8,2-metersteleskopen som ingår i Very Large Telescope (Yepun) vid Paranalobservatoriet och 3,5-meters New Technology Telescope på La Silla, har gjort det möjligt att följa stjärnors rörelser runt det svarta hålet. Observationerna har avslöjat det svarta hålets avstånd från jorden och dess massa, omkring 4 ...

27 april 2020: Denna veckas bild visar den magnifika Vintergatan över Very Large Telescope (VLT) vid ESO:s Paranalobservatorium, och visar vilken detaljrikedom som kan ses på en riktigt mörk himmel i den Chilenska Atacamaöknen. På Paranal är Vintergatsbandet så ljust under månfria nätter att det kan kasta en skugga på marken! Bilden visar oräkneliga stjärnor, mörka stråk av stoft och ljusa nebulosor av lysande vätgas. I molnen sker stjärnbildning: energirik strålning från nyfödda stjärnor joniserar den omgivande vätgasen och får den att utstråla rött ljus. Nedanför Vintergatsbandet ses det Stora magellanska molnet, en dvärggalax som kretsar kring Vintergatan. Varje natt observerar VLT, världens mest avancerade teleskop, natthimlen. VLT utgörs av fyra stora teleskop, som alla kan ses på bilden, och fyra mindre flyttbara hjälpteleskop, varav ett kan ses långt i bakgrunden till vänster om det närmaste stora teleskopet. Varje stort teleskop har en 8,2 meter stor spegel som kan fånga objekt fyra miljarder ...

20 april 2020: Denna veckas bild visar två av de tre nya ExTrA-teleskopen på ESO:s La Sillaobservatorium i Chile på en höjd av över 2000 meter i Atacamaöknen. Dessa teleskop söker genom himlen efter jordliknande världar runt röda dvärgar av M-typ, stjärnor som är mindre och svalare än solen. En “fallande stjärna” blinkar till på himlen över teleskopen, skenbart på väg mot horisonten. Trots sitt namn är fallande stjärnor små korn av grus eller stoft som med hög fart når jordens atmosfär och brinner upp, så kallade meteorer. Ute i rymden mellan planeterna och de andra kropparna i solsystemet kallas de meteorider. Stjärnfall är inte bara vackra utan bär också med sig viktig information. Riktningen på meteorens spår berättar varifrån den kommer och dess ljusstyrka säger något om dess storlek. En meteor som tar sig igenom jordens atmosfär och landar på marken kallas meteorit. Dessa undersöks i laboratorier för att utröna deras sammansättning ...

13 april 2020: Mellan den 18 och 20 juli 2017 befann sig intensiva åskstormar över västra Tyskland, vilka startade ett flertal bränder och orsakade kraftiga översvämningar. Dessa farliga stormar var också majestätiskt vackra. I Garching bei München, där ESO:s huvudkontor är beläget, fotograferade ESO:s fotoambassadör Petr Horalek ett av åskmolnen över motorvägen mellan München och Berlin. Himlen kring molnet är purpurfärgad. Exotiska färger som rött, grönt, orange och violett indikerar vanligen att laddade partiklar finns i atmosfären. Färgen på himlen beror också på temperaturen hos blixtarna, avståndet till observatören, ljusets spridning i atmosfären och tiden på dagen. Då de flesta kraftiga åskstormar sker under eftermiddagen, som den på bilden, är också färgerna starka. Den vanligaste färgen är purpur som brukar åtfölja regnrika bymoln.

6 april 2020: Två ingenjörer utför underhållsarbete på ett av de stora teleskopen i ESO:s Very Large Telescope (VLT). Precis som ett mänskligt öga måste den känsliga optiken undersökas regelbundet för att garantera att den levererar de bästa möjliga bilderna. De enorma 8,2 meter stora speglarna i de fyra stora VLT-teleskopen skyddas av sina observatoriebyggnader från det hårda klimatet i den omgivande öknen. Men speglarna måste ända rengöras då och då eftersom även lätt nedsmutsning kraftigt kan försämra teleskopens prestanda. De mycket små stoftpartiklarna som rör sig i luften i Atacamaöknen försämrar inte bara bildkvaliten, de har också en mekaniskt nötande effekt på optiken. Det betyder att speglarna dels måste rengöras regelbundet, men de behöver även omaluminiseras med jämna mellantrum. Detta avsnitt av ESOcast visar hur denna process går till. Denna veckas bild togs av ESO:s fotoambassadör Gerhard Hüdepohl, tidigare elektronikingenjör på Cerro Paranal.

30 mars 2020: Denna veckas bild visar Vintergatan som majestätiskt sträcker sig över den Chilenska Atacamaöknens himmel. Mörka stråk av interstellärt stoft blandas med den ljusa glöden från het gas och miljontals stjärnor. Resultatet liknar i någon mån rökmolnet från en nyligen uppskjuten rymdraket. Himlen visar sig över Paranalobservatoriet där ESO:s Very Large Telescope (VLT) är beläget, ett högteknologiskt observatorium med fyra stora och fyra mindre, flyttbara teleskop. Tillsammans kan de fungera som en interferometer där ljuset från de enskilda teleskopen kombineras för att studera himmelsobjekten i häpnadsväckande detaljrikedom. VLT har stått för ett flertal vetenskapliga genombrott under åren. Bland annat har det följt rörelserna hos de stjärnor som kretsar med raketfart kring Vintergatans centrum, vilket tyder på förekomsten av ett supermassivt svart hål, Sagittarius A*.

23 mars 2020: Universum är i ständig rörelse, från enskilda atomer till massiva galaxhopar. Detta illustreras i veckans bild, tagen på Chajnantorplatån 5 000 meter över havet i Chiles Atacamaöken. Detta avlägsna och torra område hyser Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), världens största nätverk av teleskop. Det suddiga föremålet på bilden är ett transportfordon som försiktigt förflyttar en av ALMA:s 66 antenner till ett nytt läge på högplatån. Genom att arrangera antennerna i utsträckta nätverk kan astronomerna erhålla bilder med högre upplösning, vilket betyder att mindre detaljer på himlen blir synliga. Kompaktare konfigurationer av nätverket ger en högre känslighet vid observationer av utbredda källor på himlen. Det rör sig saker på himlen också. Tunna moln sveper långsamt fram under överseende av jordens ständiga följeslagare. Månens stillsamma beteende döljer effektivt det faktum att den rör sig runt jorden med våldsam fart. På än större avstånd ter sig även stjärnorna och galaxerna statiska, även om ...

16 mars 2020: Veckans bild visar natthimlen över konstruktionsplatsen för Extremely Large Telescope (ELT). För att se det vackra Vintergatsbandet och de svaga stjärnorna så tydligt krävs att man beger sig till en plats med mycket begränsade ljusföroreningar, som berget Cerro Amazones i Chile, på en natt när månen inte stör. Med en 39 meter stor huvudspegel kommer ELT att vara “världens största öga mot himlen” när det står färdigt 2025. Teleskopet kommer att undersöka himlen i optiska och nära infraröda våglängder på jakt efter nya exoplaneter, särskilt jordlika planeter runt sollika stjärnor.Det kommer också att svara på fundamentala frågor om hur planeter, unga stjärnor och galaxer samt svarta hål bildas och utvecklas. Det kanske mest spännande målet med ELT är att direkt försöka mäta universums expansionstakt. Astronomer har känt till att universum expanderar i årtionden, vilket innebär att avstånden mellan galaxerna ständigt ökar. På senare tid har vi förstått att accelerationen blir ...

9 mars 2020: Denna vackra bild visar Vintergatans centrala del över ett Auxiliary Telescope vid ESO:s Very Large Telescope (VLT). Mörka och stjärnmättade himlar som dessa är normalt för den plats i Chiles Atacamaöken där VLT är beläget. Natt efter natt kan astronomer, besökare och observatoriepersonal njuta av spektakulära scener av detta slag. VLT utgörs av fyra stora Unit Telescopes och fyra mindre, flyttbara, Auxiliary Telescopes. Dessa åtta teleskop observerar universum både individuellt och sammankopplade genom interferometri, för att kunna studera astronomiska objekt och fenomen i oöverträffad detaljrikedom. Tillsammans har dessa teleskop bidragit till en ny våg av astronomiska upptäckter, som den första bilden på en planet i omloppsbana kring en annan stjärna och kartläggningen av stjärnorna som kretsar kring Vintergatans centrala svarta hål (Sagittarius A*).

2 mars 2020: Vintergatan strömmar likt ett vattenfall ner mot VLT Survey Telescope (VST) på ESO:s Paranalobservatorium, 2 635 meter över havet. På denna plats har teleskopet en svårslagen vy av de klara himlarna över Chiles Atacamaöken. VST är det största teleskopet i världen som är avsett för kartläggning av stora himmelsområden i synligt ljus. Det bidrar till en stor mängd av astronomiska studier, från upptäckter av avlägsna solsystemsobjekt till sökandet efter exoplaneter kring andra stjärnor och studier av Vintergatans struktur och utveckling. Strax över och till vänster om VST:s kupol ses de ljusa stjärnorna i Orions stjärnbild tydligt: den ljusa röda stjärnan är Betelgeuse, en röd superjätte på 640 ljusårs avstånd på väg att explodera som en supernova. Betelgeuse och Bellatrix, den svagare stjärnan på dess vänstra sida, bildar skuldrorna i Orion, en av de mest anslående stjärnbilderna på himlen. De tre stjärnorna i rät linje ovanför dessa stjärnor är Orions bälte, ...

24 februari 2020: Pierre Vernazza vid Laboratoire d’Astrophysique de Marseille, Frankrike, har använt ESO:s Very Large Telescope (VLT) för att för första gången observera asteroiden Pallas i extremt hög upplösning. De fantastiska bilderna var möjliga att erhålla tack vare det adaptiva systemet på SPHERE, ett avbildningsinstrument på VLT. Den tyske astronomen Heinrich William Matthäus Olbers upptäckte Pallas den 28 mars 1802. Den är namngiven efter den grekiska gudinnan Pallas Athena och klassificerades ursprungligen som en planet, likt många andra asteroider upptäckta vid denna tid. Nyvunna kunskaper ledde till att den så småningom omklassificerades till en asteroid. Med 512 km diameter är Pallas solsystemets tredje största asteroid, efter Ceres och Vesta. Trots sin storlek har Pallas inte fått besök av någon rymdsond, till skillnad från sina två större kusiner. Detta beror på att dess bana lutar ovanligt mycket mot jordens vilket gör den svår att nå. De nya bilderna visar en gammal yta som ...

17 februari 2020: Djupt i den Chilenska Atacamaöknen under en av jordens mörkaste himlar, långt från de störande ljusföroreningar som orsakas av mänskliga aktiviteter, ligger ESO:s Paranalobservatorium. Den extremt mörka himlen vid denna världsledande forskningsinstitution gör det möjligt att se natthimlen i de färger som naturen själv ger den. De mörka banden på denna bild ser ut att komma från en punkt bortom horisonten. De avtecknas mot bakgrunden av det diffusa ljuset från airglow, som färgar himlen i orange och grönt. Airglow bildas högt uppe i atmosfären när atomer och molekyler sänder ut ljus. Fenomenet kan bara ses på riktigt mörka platser som inte störs av artificiell belysning. I ESOcast 78 berättas mer om airglow. Denna vy fångades från VISTA (Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy). De två spåren med svaga gula lampor på marken leder mot Cerro Paranal som tornar upp sig i centrum av bilden och på vars plana topp ...

10 februari 2020: Alla stjärnor omges av mycket het förtunnad och joniserad gas – ett plasma – som kallas korona. Solens korona ser vi bäst vid totala solförmörkelser, då nymånen helt täcker solens skiva. Solkoronan ses då som en silvervit ring runt den förmörkade solen. En bild på koronan från den totala solförmörkelsen 1999 kan ses här. Men det finns också ett optiskt fenomen med samma namn som uppstår när ljus bryts i vattendroppar eller iskristaller i jordens atmosfär. Denna ovanliga korona ses lättast kring de allra ljusaste objekten på himlen, som solen, månen och de ljusaste planeterna och stjärnorna. Ett exempel på en färggrann korona som tätt omsluter Jupiter ses i denna bild tagen från Atacamaöknen i Chile. Fenomenet kallas också krans på svenska. De vackra röda och gröna färgerna på himlen uppstår av atmosfärisk airglow, ett annat ljusfenomen som skapas på hög höjd i jordens atmosfär. Airglow förklaras i denna ESOcast. ...

3 februari 2020: Denna bild visar visar ESO:s La Sillaobservatorium i förgrunden med planeterna Venus och Jupiter nära horisonten och, långt bortom dem, Vintergatan. Det krävdes tre nätter innan fotografen Zdenek Bardon kunde fånga denna mäktiga vy — astrofotografer måste rätta sig efter vädret och detta var inget undantag. Till slut infann sig en kristallklar och torr natt utan moln då himlen kunde fångas i all sin prakt. La Silla är en plats som är utomordentligt lämpad för astronomi tack vare de mycket begränsade ljusföroreningarna som gör att stjärnorna visar sig på bästa sätt — detta trots att belysningen från avlägsen bebyggelse ses utmed horisonten. Här är det också utomordentligt torrt på grund av den höga höjden över havet, 2 400 meter. Hög luftfuktighet är ett problem för både astronomer och astrofotografer. Speglar och linser riskerar att imma igen av kondensation och vissa våglängder i det elektromagnetiska spektrumet absorberas av vattnet i jordatmosfären. ...

27 januari 2020: I denna bild av ESO:s fotoambassadör Babak Tafreshi skänker ett färggrant ljusstråk utmed Paranalobservatoriets horisont en rosa nyans åt Very Large Telescope (VLT) i norra Chile. Vintergatan, omgärdad av ljusa stjärnor som den briljanta Sirius överst i bild, ser ut att resa sig rakt uppåt från en av de fyra VLT-kupolerna. Sirius i stjärnbilden Stora hunden är den ljusaste fixstjärnan sett från jorden och i verkligheten ett dubbelstjärna. Huvudmedlemmen i systemet är en stabil huvudseriestjärna (Sirius A) och kompanjonen en vit dvärg (Sirius B), en rest av en sedan länge död stjärna. Nästan halvvägs mot horisonten på vänster sida om Vintergatsbandet ses en rad med tre ljusa stjärnor som utgör Orions välkända bälte. Den röda jättestjärnan Betelgeuse ses nedan till höger om bältet, och det rosa skenet från Orionnebulosan närmast ovanför. Dessa objekt ingår i stjärnbilden Orion, den majestätiska jägaren i den grekiska mytologin. Ännu närmare horisonten ses det V-formade ...

20 januari 2020: I Vintergatan finns mängder av stjärnbildningsområden — platser där nya stjärnor föds i kollapsande globuler av gas och stoft. En av dessa områden, Gum 26, har här avbildats med FORS-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope i Chile. Gum 26 ligger på cirka 20 000 ljusårs avstånd i den sydliga stjärnbilden Seglet. Det är en så kallad HII-region eller emissionsnebulosa, där den energirika UV-strålningen från nyfödda stjärnor joniserar den omgivande vätgasen och får den att avge ett rosafärgat ljus. Genom att studera dessa områden kan astronomerna lära sig mer om hur stjärnor bildas och påverkar sin kosmiska omgivning. Denna bild togs som en del av ESO:s Cosmic Gems Programme, ett projekt för att avbilda intressanta, spännande eller visuellt anslående objekt med ESO:s teleskop, i syfte att användas för utbildning och utåtriktad verksamhet. Projektet utnyttjar teleskoptid som inte kan användas för vetenskapliga observationer, men den data som samlas in görs ändå tillgänglig ...

13 januari 2020: ESO:s Residencia, en gång ett fiktivt gömställe för en av James Bonds fiender, är ett hem för astronomer, ingenjörer och tekniker vid Paranalobservatoriet i Chile. Byggnaden konstruerades 2002 och ligger på 2 400 meters höjd i den Marslika Atacamaöknen, bara några få kilometer från Cerro Paranal där ESO:s Very Large Telescope (VLT) och Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy (VISTA) är belägna. Dagtid badar hotellet i solljus som når dess inre via en takkupol med 35 meters diameter. Denna nattbild visar glaskupolen upplyst av Vintergatans färggranna båge i blått, rött och rosa. Två närbelägna dvärggalaxer, Stora och Lilla Magellanska molnen, ses som suddiga fläckar under Vintergatsbandet.

6 januari 2020: Jämfört med sina mer intrikata spiralformade kusiner, spiralgalaxerna, ter sig de elliptiska galaxerna diffusa och detaljlösa. Dessa galaxer har ljusa kärnor som utbreder sig diffust mot den omgivande rymden. Men ibland ter sig de elliptiska galaxerna helt annorlunda. Minst 10% av dem sträcker sig mycket längre ut i rymden än normalt och uppvisar en delikat finstruktur, som bågar och skal. Galaxen i det nedre vänstra hörnet på denna bild, NGC 474, är belägen på 100 miljoner ljusårs avstånd i stjärnbilden Fiskarna. Den är ett enastående exempel på en elliptisk skalgalax. Enorma svaga bågar av oupplösta stjärnor omger galaxens centrala delar och den inre strukturen formas av en serie koncentriska skal. Faktum är att galaxens totala utsträckning inte ryms i denna vy, utan sträcker sig bortom bildkanten. Astronomerna kan inte definitivt svara på hur strukturer av detta slag uppstår, men troligen är gravitationen inblandad. Möjligtvis har miljarder års gravitationell växelverkan med ...

30 december 2019: Denna veckas bild visar himlen över Paranalobservatoriet i skimrande färger – blandningen av blått, violett, orange, grönt, gult och rött skapar en dramatisk vy av denna ensliga plats i den chilenska öknen. Ett av de så kallade Auxiliary Telescopes (AT) som ingår i ESO:s Very Large Telescope (VLT) badar i det spöklika skenet. Teleskopet har 1,8 meters spegeldiameter och är ett av fyra som ingår i VLT, utöver de fyra stora 8,2-metersteleskopen. AT-enheterna är unika på sätt att de är självförsörjande enheter som kan förflyttas på räls till 30 olika positioner. Tillsammans utgör dessa teleskop VLT:s interferometer (VLTI). De samlar ljuset från objekten på himlen och sänder strålarna till samma fokalpunkt i underjordiska tunnlar, vilket gör det möjligt att studera objekten i häpnadsväckande detaljrikedom. De åtta teleskopen i VLTI utgör världens mest avancerade astronomiska observatorium för synligt ljus. Med den extremt höga upplösningen går det att studera detaljer på andra ...

23 december 2019: När året närmar sig sitt slut vill vi på Europeiska sydobservatoriet önska alla våra läsare en riktigt god jul och ett gott nytt 2020! Vi ser fram emot att dela astronomin med er alla under nästa år.