Veckans bild

23 mars 2020: Universum är i ständig rörelse, från enskilda atomer till massiva galaxhopar. Detta illustreras i veckans bild, tagen på Chajnantorplatån 5 000 meter över havet i Chiles Atacamaöken. Detta avlägsna och torra område hyser Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), världens största nätverk av teleskop. Det suddiga föremålet på bilden är ett transportfordon som försiktigt förflyttar en av ALMA:s 66 antenner till ett nytt läge på högplatån. Genom att arrangera antennerna i utsträckta nätverk kan astronomerna erhålla bilder med högre upplösning, vilket betyder att mindre detaljer på himlen blir synliga. Kompaktare konfigurationer av nätverket ger en högre känslighet vid observationer av utbredda källor på himlen. Det rör sig saker på himlen också. Tunna moln sveper långsamt fram under överseende av jordens ständiga följeslagare. Månens stillsamma beteende döljer effektivt det faktum att den rör sig runt jorden med våldsam fart. På än större avstånd ter sig även stjärnorna och galaxerna statiska, även om ...

16 mars 2020: Veckans bild visar natthimlen över konstruktionsplatsen för Extremely Large Telescope (ELT). För att se det vackra Vintergatsbandet och de svaga stjärnorna så tydligt krävs att man beger sig till en plats med mycket begränsade ljusföroreningar, som berget Cerro Amazones i Chile, på en natt när månen inte stör. Med en 39 meter stor huvudspegel kommer ELT att vara “världens största öga mot himlen” när det står färdigt 2025. Teleskopet kommer att undersöka himlen i optiska och nära infraröda våglängder på jakt efter nya exoplaneter, särskilt jordlika planeter runt sollika stjärnor.Det kommer också att svara på fundamentala frågor om hur planeter, unga stjärnor och galaxer samt svarta hål bildas och utvecklas. Det kanske mest spännande målet med ELT är att direkt försöka mäta universums expansionstakt. Astronomer har känt till att universum expanderar i årtionden, vilket innebär att avstånden mellan galaxerna ständigt ökar. På senare tid har vi förstått att accelerationen blir ...

9 mars 2020: Denna vackra bild visar Vintergatans centrala del över ett Auxiliary Telescope vid ESO:s Very Large Telescope (VLT). Mörka och stjärnmättade himlar som dessa är normalt för den plats i Chiles Atacamaöken där VLT är beläget. Natt efter natt kan astronomer, besökare och observatoriepersonal njuta av spektakulära scener av detta slag. VLT utgörs av fyra stora Unit Telescopes och fyra mindre, flyttbara, Auxiliary Telescopes. Dessa åtta teleskop observerar universum både individuellt och sammankopplade genom interferometri, för att kunna studera astronomiska objekt och fenomen i oöverträffad detaljrikedom. Tillsammans har dessa teleskop bidragit till en ny våg av astronomiska upptäckter, som den första bilden på en planet i omloppsbana kring en annan stjärna och kartläggningen av stjärnorna som kretsar kring Vintergatans centrala svarta hål (Sagittarius A*).

2 mars 2020: Vintergatan strömmar likt ett vattenfall ner mot VLT Survey Telescope (VST) på ESO:s Paranalobservatorium, 2 635 meter över havet. På denna plats har teleskopet en svårslagen vy av de klara himlarna över Chiles Atacamaöken. VST är det största teleskopet i världen som är avsett för kartläggning av stora himmelsområden i synligt ljus. Det bidrar till en stor mängd av astronomiska studier, från upptäckter av avlägsna solsystemsobjekt till sökandet efter exoplaneter kring andra stjärnor och studier av Vintergatans struktur och utveckling. Strax över och till vänster om VST:s kupol ses de ljusa stjärnorna i Orions stjärnbild tydligt: den ljusa röda stjärnan är Betelgeuse, en röd superjätte på 640 ljusårs avstånd på väg att explodera som en supernova. Betelgeuse och Bellatrix, den svagare stjärnan på dess vänstra sida, bildar skuldrorna i Orion, en av de mest anslående stjärnbilderna på himlen. De tre stjärnorna i rät linje ovanför dessa stjärnor är Orions bälte, ...

24 februari 2020: Pierre Vernazza vid Laboratoire d’Astrophysique de Marseille, Frankrike, har använt ESO:s Very Large Telescope (VLT) för att för första gången observera asteroiden Pallas i extremt hög upplösning. De fantastiska bilderna var möjliga att erhålla tack vare det adaptiva systemet på SPHERE, ett avbildningsinstrument på VLT. Den tyske astronomen Heinrich William Matthäus Olbers upptäckte Pallas den 28 mars 1802. Den är namngiven efter den grekiska gudinnan Pallas Athena och klassificerades ursprungligen som en planet, likt många andra asteroider upptäckta vid denna tid. Nyvunna kunskaper ledde till att den så småningom omklassificerades till en asteroid. Med 512 km diameter är Pallas solsystemets tredje största asteroid, efter Ceres och Vesta. Trots sin storlek har Pallas inte fått besök av någon rymdsond, till skillnad från sina två större kusiner. Detta beror på att dess bana lutar ovanligt mycket mot jordens vilket gör den svår att nå. De nya bilderna visar en gammal yta som ...

17 februari 2020: Djupt i den Chilenska Atacamaöknen under en av jordens mörkaste himlar, långt från de störande ljusföroreningar som orsakas av mänskliga aktiviteter, ligger ESO:s Paranalobservatorium. Den extremt mörka himlen vid denna världsledande forskningsinstitution gör det möjligt att se natthimlen i de färger som naturen själv ger den. De mörka banden på denna bild ser ut att komma från en punkt bortom horisonten. De avtecknas mot bakgrunden av det diffusa ljuset från airglow, som färgar himlen i orange och grönt. Airglow bildas högt uppe i atmosfären när atomer och molekyler sänder ut ljus. Fenomenet kan bara ses på riktigt mörka platser som inte störs av artificiell belysning. I ESOcast 78 berättas mer om airglow. Denna vy fångades från VISTA (Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy). De två spåren med svaga gula lampor på marken leder mot Cerro Paranal som tornar upp sig i centrum av bilden och på vars plana topp ...

10 februari 2020: Alla stjärnor omges av mycket het förtunnad och joniserad gas – ett plasma – som kallas korona. Solens korona ser vi bäst vid totala solförmörkelser, då nymånen helt täcker solens skiva. Solkoronan ses då som en silvervit ring runt den förmörkade solen. En bild på koronan från den totala solförmörkelsen 1999 kan ses här. Men det finns också ett optiskt fenomen med samma namn som uppstår när ljus bryts i vattendroppar eller iskristaller i jordens atmosfär. Denna ovanliga korona ses lättast kring de allra ljusaste objekten på himlen, som solen, månen och de ljusaste planeterna och stjärnorna. Ett exempel på en färggrann korona som tätt omsluter Jupiter ses i denna bild tagen från Atacamaöknen i Chile. Fenomenet kallas också krans på svenska. De vackra röda och gröna färgerna på himlen uppstår av atmosfärisk airglow, ett annat ljusfenomen som skapas på hög höjd i jordens atmosfär. Airglow förklaras i denna ESOcast. ...

3 februari 2020: Denna bild visar visar ESO:s La Sillaobservatorium i förgrunden med planeterna Venus och Jupiter nära horisonten och, långt bortom dem, Vintergatan. Det krävdes tre nätter innan fotografen Zdenek Bardon kunde fånga denna mäktiga vy — astrofotografer måste rätta sig efter vädret och detta var inget undantag. Till slut infann sig en kristallklar och torr natt utan moln då himlen kunde fångas i all sin prakt. La Silla är en plats som är utomordentligt lämpad för astronomi tack vare de mycket begränsade ljusföroreningarna som gör att stjärnorna visar sig på bästa sätt — detta trots att belysningen från avlägsen bebyggelse ses utmed horisonten. Här är det också utomordentligt torrt på grund av den höga höjden över havet, 2 400 meter. Hög luftfuktighet är ett problem för både astronomer och astrofotografer. Speglar och linser riskerar att imma igen av kondensation och vissa våglängder i det elektromagnetiska spektrumet absorberas av vattnet i jordatmosfären. ...

27 januari 2020: I denna bild av ESO:s fotoambassadör Babak Tafreshi skänker ett färggrant ljusstråk utmed Paranalobservatoriets horisont en rosa nyans åt Very Large Telescope (VLT) i norra Chile. Vintergatan, omgärdad av ljusa stjärnor som den briljanta Sirius överst i bild, ser ut att resa sig rakt uppåt från en av de fyra VLT-kupolerna. Sirius i stjärnbilden Stora hunden är den ljusaste fixstjärnan sett från jorden och i verkligheten ett dubbelstjärna. Huvudmedlemmen i systemet är en stabil huvudseriestjärna (Sirius A) och kompanjonen en vit dvärg (Sirius B), en rest av en sedan länge död stjärna. Nästan halvvägs mot horisonten på vänster sida om Vintergatsbandet ses en rad med tre ljusa stjärnor som utgör Orions välkända bälte. Den röda jättestjärnan Betelgeuse ses nedan till höger om bältet, och det rosa skenet från Orionnebulosan närmast ovanför. Dessa objekt ingår i stjärnbilden Orion, den majestätiska jägaren i den grekiska mytologin. Ännu närmare horisonten ses det V-formade ...

20 januari 2020: I Vintergatan finns mängder av stjärnbildningsområden — platser där nya stjärnor föds i kollapsande globuler av gas och stoft. En av dessa områden, Gum 26, har här avbildats med FORS-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope i Chile. Gum 26 ligger på cirka 20 000 ljusårs avstånd i den sydliga stjärnbilden Seglet. Det är en så kallad HII-region eller emissionsnebulosa, där den energirika UV-strålningen från nyfödda stjärnor joniserar den omgivande vätgasen och får den att avge ett rosafärgat ljus. Genom att studera dessa områden kan astronomerna lära sig mer om hur stjärnor bildas och påverkar sin kosmiska omgivning. Denna bild togs som en del av ESO:s Cosmic Gems Programme, ett projekt för att avbilda intressanta, spännande eller visuellt anslående objekt med ESO:s teleskop, i syfte att användas för utbildning och utåtriktad verksamhet. Projektet utnyttjar teleskoptid som inte kan användas för vetenskapliga observationer, men den data som samlas in görs ändå tillgänglig ...

13 januari 2020: ESO:s Residencia, en gång ett fiktivt gömställe för en av James Bonds fiender, är ett hem för astronomer, ingenjörer och tekniker vid Paranalobservatoriet i Chile. Byggnaden konstruerades 2002 och ligger på 2 400 meters höjd i den Marslika Atacamaöknen, bara några få kilometer från Cerro Paranal där ESO:s Very Large Telescope (VLT) och Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy (VISTA) är belägna. Dagtid badar hotellet i solljus som når dess inre via en takkupol med 35 meters diameter. Denna nattbild visar glaskupolen upplyst av Vintergatans färggranna båge i blått, rött och rosa. Två närbelägna dvärggalaxer, Stora och Lilla Magellanska molnen, ses som suddiga fläckar under Vintergatsbandet.

6 januari 2020: Jämfört med sina mer intrikata spiralformade kusiner, spiralgalaxerna, ter sig de elliptiska galaxerna diffusa och detaljlösa. Dessa galaxer har ljusa kärnor som utbreder sig diffust mot den omgivande rymden. Men ibland ter sig de elliptiska galaxerna helt annorlunda. Minst 10% av dem sträcker sig mycket längre ut i rymden än normalt och uppvisar en delikat finstruktur, som bågar och skal. Galaxen i det nedre vänstra hörnet på denna bild, NGC 474, är belägen på 100 miljoner ljusårs avstånd i stjärnbilden Fiskarna. Den är ett enastående exempel på en elliptisk skalgalax. Enorma svaga bågar av oupplösta stjärnor omger galaxens centrala delar och den inre strukturen formas av en serie koncentriska skal. Faktum är att galaxens totala utsträckning inte ryms i denna vy, utan sträcker sig bortom bildkanten. Astronomerna kan inte definitivt svara på hur strukturer av detta slag uppstår, men troligen är gravitationen inblandad. Möjligtvis har miljarder års gravitationell växelverkan med ...

30 december 2019: Denna veckas bild visar himlen över Paranalobservatoriet i skimrande färger – blandningen av blått, violett, orange, grönt, gult och rött skapar en dramatisk vy av denna ensliga plats i den chilenska öknen. Ett av de så kallade Auxiliary Telescopes (AT) som ingår i ESO:s Very Large Telescope (VLT) badar i det spöklika skenet. Teleskopet har 1,8 meters spegeldiameter och är ett av fyra som ingår i VLT, utöver de fyra stora 8,2-metersteleskopen. AT-enheterna är unika på sätt att de är självförsörjande enheter som kan förflyttas på räls till 30 olika positioner. Tillsammans utgör dessa teleskop VLT:s interferometer (VLTI). De samlar ljuset från objekten på himlen och sänder strålarna till samma fokalpunkt i underjordiska tunnlar, vilket gör det möjligt att studera objekten i häpnadsväckande detaljrikedom. De åtta teleskopen i VLTI utgör världens mest avancerade astronomiska observatorium för synligt ljus. Med den extremt höga upplösningen går det att studera detaljer på andra ...

23 december 2019: När året närmar sig sitt slut vill vi på Europeiska sydobservatoriet önska alla våra läsare en riktigt god jul och ett gott nytt 2020! Vi ser fram emot att dela astronomin med er alla under nästa år.

16 december 2019: Det kan vara svårt att hålla ögonen mot marken när stjärnhimlen ovanför är så imponerande, men på Paranalobservatoriet är det ett måste för att inte snubbla till av misstag. I marken gömmer sig nämligen ett flertal ingångar till de underjordiska laboratorierna under ESO:s Very Large Telescope (VLT), som veckans bild visar. Under marken finns utrustning för att göra astronomiska observationer med så kallad interferometri. VLT utgörs av de fyra stora fristående Unit Telescopes och fyra mindre Auxiliary Telescopes. Två av de senare ses på bilden. Genom att kombinera dessa teleskop optiskt på olika sätt kan astronomerna uppnå en större ljusinsamlande förmåga och framförallt en större vinkelupplösning för att se mindre detaljer på himlen, än om teleskopen hade använts vart och ett för sig. Kombinationen av ljusstrålar sker under marken i ett nätverk av optiska tunnlar med rörliga speglar och annan optik. Paranalobservatoriet är beläget i norra Chile på bergstoppen Cerro ...

9 december 2019: Denna molntäckta bild av RCW 36 (Gum 20) fångades med ESO:s FOcal Reducer and low dispersion Spectrograph (FORS). RCW 36 är en emissionsnebulosa på ett avstånd av omkring 2300 ljusår, och därmed en av de närmaste platserna i Vintergatan där massiva stjärnor bildas. Nebulosan ligger i stjärnbilden Vela (Seglet) och ingår i ett mycket större stjärnbildningsområde, "Vela Molecular Ridge". Vissa områden i RCW 36 är så täta att de blockerar ljuset från bakomliggande stjärnor och därför ter sig som svarta stråk i bilden. Även om de ser dystra ut är det just här som saker och ting sker – nämligen stjärnbildning. Täta moln med molekylärt väte och stoft kollapsar av sin egen gravitation och bildar stjärnor med planetsystem, precis som vårt eget solsystem. FORS-instrumentet är monterat på ESO:s Very Large Telescope, ett av världens mest avancerade teleskop. Denna bild togs inom ramen för ESO:s Cosmic Gems Programme, ett projekt för ...

2 december 2019: Den majestätiska Vintergatan med sina röda stjärnbildningsområden och mörka band av interstellärt stoft reser sig över La Sillaobservatoriet i Chile. Två av observatoriets kupoler, som inrymmer 1-meters Schmidtteleskopet (till vänster) och 2,2-meters MPG-ESO-teleskopet, ses också. Alla stjärnor på himlen tillhör Vintergatan, vår egen galax. Från vår utsiktspunkt i Vintergatan ser de flesta stjärnorna ut att vara samlade i ett band. Orsaken är att vi befinner oss inne i galaxens diskusformade skiva, ungefär två tredjedelar av avståndet från dess centrum till dess ytterkant. Galaxens centrum är en svällande "bulle" som spiralarmarna utgår från. Allra ljusast är Vintergatsbandet i riktningen mot galaxens centrum, där stjärntätheten är som högst. Strax ovanför 2,2-metersteleskopets kupol ses en av Vintergatans närmaste galaxgrannar, en oregelbunden dvärggalax med namnet Stora magellanska molnet. Det svaga grön- och rosafärgade ljusskenet över horisonten är airglow, ett fenomen som orsakas av lysande atomer i jordens övre atmosfär.

25 november 2019: På himlen över ESO:s La Sillaobservatorium, högt upp i den Chilenska Atacamaöknen, blixtrar en meteor till mot den stjärnbeströdda och stoftbemängda Vintergatan. Detta pittoreska ögonblick upplevdes av en tyst och stilla åskådare: Swedish-ESO Submillimeter Telescope (SEST). SEST konstruerades 1987 av ESO och det svenska Naturvetenskapliga forskningsrådet, och pensionerades 2003. Under de 16 aktiva åren studerade teleskopet natthimlen på en av de mörkaste och klaraste platserna på jorden. Då det konstruerades var SEST det enda stora teleskopet för submillimeterastronomi på södra stjärnhimlen. Teleskopet användes för observationer av varierande slag, bland annat Vintergatans centrum och dess två största satellitgalaxer, Stora och Lilla magellanska molnen. 1995 visade observationer med SEST att Bumerangnebulosan – ett gasmoln vid en döende stjärna i Kentaurens stjärnbild – är den kallaste kända platsen i universum, med en temperatur av endast en grad över absoluta nollpunkten.

18 november 2019: ESO:s astronomiska anläggningar är oaser i den karga och torra Atacamaöknen. Det kan tyckas underligt att bygga något här, men Atacamaöknen är en av de bästa platserna på jorden för astronomi. Här är moln sällsynta, ljusföroreningar frånvarande och platsen den torraste i världen utanför polarområdena, med bara 20 mm nederbörd per år! Chile har varit värd för ESO:s teleskop sedan 1960-talet genom observatorierna på La Silla, Paranal och Chajnantorplatån. Här ses Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy (VISTA), beläget på Paranalobservatoriet. Teleskopet ligger på en bergstopp nära Cerro Paranal där Very Large Telescope (VLT) huserar. VISTA är världens största kartläggningsteleskop för nära infrarött ljus vid våglängder som är något längre än de som ögat kan uppfatta. Magnifika vyer som denna – med Vintergatsbandet som sträcker sig över himlen – håller teleskop som VISTA ständigt sysselsatta.

11 november 2019: Teleskopen på ESO:s La Sillaobservatorium är konstruerade för att utforska universums mest avlägsna objekt — men det finns mängder av intressanta fenomen på mycket närmare håll. Ett exempel är 22-gradershalon i denna bild tagen i den avlägsna Atacamaöknen. Halos av detta slag kan ses då och då året runt över hela världen. Ringformade halos som denna bildas när ljus från solen eller månen bryts i iskristaller i cirrostratusmoln högt i jordens atmosfär. Iskristallerna fungerar som prismor som bryter ljusstrålarna till en diffus ring, ett fenomen som kallas refraktion. I detta fall var formen på iskristallerna sådana att en 22 gradershalo kunde bildas – de flesta ljusstrålar som bröts i iskristallerna koncentrerades på ett avstånd av 22 grader från ljuskällan. ESO:s 3,6-metersteleskop utgör en vacker och lämplig förgrund till halon – detta teleskop utnyttjar HARPS-instrumentet (High Accuracy Radial velocity Planet Searcher). Detta är ett av två ESO-instrument som under 2016 upptäckte ...