Veckans bild 2021

27 december 2021: Från sin kupol på Cerro Paranal i Chiles Atacamaöken avnjuter VISTA-teleskopet (Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy) en fantastisk vy inte bara den sydliga himlen, utan också av den närbelägna bergstopp där ESO:s Very Large Telescope (VLT) är beläget. VISTA utvecklades av ett konsortium av 18 universitet i Storbritannien och är det enda teleskopet i världen som helt och hållet är avsett för kartläggning av himlen i nära infrarött ljus. Teleskopet tar bilder för sex olika publika projekt vilka använder det mesta av observationstiden. Deras mål är att upptäcka bruna dvärgar, variabla stjärnor och avlägsna kvasarer, att kasta nytt ljus på forskningsområden som den mörka materiens egenskaper och galaktiska strukturer, och att bidra med data till en 3D-karta av omkring fem procent av det observerbara universat. Men varför observationer i nära infrarött ljus? Detta våglängdsområde gör det möjligt att studera universums kalla objekt – som ofta lyser starkare i ...

20 december 2021: Nu när 2021 närmar sig sitt slut vill vi sända våra varmaste hälsningar till dig och din familj! Likt det föregående året har detta varit utmanande för många av oss. Här på ESO har vi vi oförtrutet fortsatt att utforska universum och delat dess underverk samtidigt som vi har hållit all vår personal säker. Från oss alla på ESO, till er alla: ett hälsosamt avslut på 2021 och en fantastisk början på 2022!

13 december 2021: Kanske får du svindel av denna veckas bild?! Likt en virvel eller en optisk illusion lockas man in mot himlen över det vackra landskapet i den chilenska Atacamaöknen, där ESO:s La Sillaobservatorium är beläget. Varje ljusbåge på denna bild har skapats av en stjärnas rörelse runt södra himmelspolen. När jorden roterar rör sig stjärnorna runt polen och bildar långa cirkelsektorer på en bild som exponerats i flera timmar, som här. La Silla är beläget på 2400 meters höjd över havet och erbjuder perfekta observationsförhållanden för långa exponeringar av detta slag. Här är himlen molnfri 300 nätter om året! På La Silla driver ESO två av världens mest produktiva teleskop i fyrametersklassen: 3,6-metersteleskopet som jagar exoplaneter med HARPS-instrumentet (High Accuracy Radial velocity Planet Searcher), och New Technology Telescope (NTT) med 3,58 meters spegel som spelade en nyckelroll i utvecklingen av aktiv optik, en teknik som banade väg för dagens allra största ...

6 december 2021: Detta familjeporträtt av teleskopen på ESO:s La Sillaobservatorium togs 2019 vid en fantastisk solnedgång i utkanten av den chilenska Atacamaöknen. I förgrunden ses de högresta nya medlemmarna i familjen: BlackGEM, ett nätverk av optiska teleskop som snart ska delta i sökandet efter de energirikaste händelserna i universum som sammansmältande neutronstjärnor och svarta hål. Dessa robotteleskop utvecklades vid Radbouduniversitetet (varifrån de fjärrstyrs), Netherlands Research School for Astronomy (NOVA) och KU Leuven. Dessa exotiska fenomen orsakar vågor i rumtiden som är kända som gravitationsvågor. BlackGEM kommer att arbeta tillsammans med gravitationsvågsobservatorier som LIGO och Virgo för att i synligt ljus identifiera källorna till gravitationsvågorna. Detta kommer göra det möjligt för större teleskop – som ESO:s Very Large Telescope (VLT) – att göra detaljerade uppföljningsobservationer. På så sätt kan astronomer få större kunskap i de mest extrema händelserna i universum och avslöja dess mysterier.

29 november 2021: Denna galax ser ut som en, men är i själva verket resultatet av en kollision av två galaxer för mycket länge sedan. Bilden visar NGC 7727, en spiralgalax i Vattumannens stjärnbild, belägen på 89 miljoner ljusårs avstånd, som är fotograferad med ESO:s VLT Survey telescope (VST) i Chile. Galaxkollisionen inträffade troligen för omkring en miljard år sedan, en händelse som återspeglas i galaxens oregelbundna utseende och strömmarna av stjärnor i dess yttre delar. Bilden togs inom ramen för kartläggningsprojektet VST-ATLAS, vars mål är att avbilda en stor del av den södra stjärnhimlen med en yta motsvarande 19 000 fullmånar. Genom att studera galaxerna på denna del av himlen hoppas astronomerna kunna inhämta ny kunskap om mörk energi, en svårförståelig kraft i universum som får dess accelerationstakt att ständigt öka.

22 november 2021: Kraftfulla laserstrålar lämnar kupolen till ett av de fyra huvudteleskopen i ESO:s Very Large Telescope (VLT) vid Paranalobservatoriet i Chile. Lasrarna belyser ett skikt i atmosfären på 80 km höjd som är mycket rikt på natriumatomer och exciterar då atomerna så att de utsänder ljus. På så sätt skapas artificiella stjärnor på himlen. Men varför gör man detta? Jordens atmosfär bryter och sprider det inkommande ljuset från kosmiska objekt vilket försämrar bildskärpan. Samma fenomen gör att stjärnorna på natthimlen ser ut att blinka. För att korrigera för denna effekt har astronomer utvecklat så kallad adaptiv optik, en teknik där en flexibel spegel deformeras flera hundra gånger per sekund för att motverka den atmosfäriska turbulensen. Men för att kunna beräkna hur korrektionerna på spegeln ska se ut behöver den adaptiva optiken tillgång referensstjärnor nära det objekt som ska observeras. Stjärnor som är idealiska för ändamålet finns dock inte alltid till hands, ...

15 november 2021: Jo, den ljusa lampan mitt i bilden som strålar under den magnifika Vintergatsbågen är faktiskt Jupiter, solsystemets största planet. Den flankeras på ömse sidor av bergstoppar i Chiles Atacamaöken, där ESO:s Very Large Telescope (vänster) och VISTA (höger) är belägna. Jupiter är normalt det tredje ljusaste objektet på natthimlen efter månen och Venus – bara vid sällsynta tillfällen kan Mars vara ljusare. Jupiter är namngiven efter den italiska himmelsguden och består huvudsakligen av väte och helium. I dess molntäcke finns sedan minst tre hundra år den välkända Röda fläcken, den största atmosfäriska stormen i solsystemet. Jupiter har observerats med VLT:s 8,2-metersteleskop vid flera tillfällen. Med VISIR-instrumentet fångades en extremt detaljrik infraröd bild av planeten som hjälper oss att förstå hur energi och gas flödar genom dess atmosfär. CRIRES-instrumentet, en infraröd spektrograf som delar upp ljuset i sina våglängder, kartlade ett område i Jupiters övre atmosfär som var 200 grader kallare ...

8 november 2021: Denna veckas bild visar ett par överlappande spiralgalaxer i stjärnbilden Vattenormen, NGC 3314a och i bildens övre vänstra del, fångade i en kosmisk dans av ESO:s VLT Survey Telescope (VST). Men låt inte perspektivet lura dig! De båda galaxerna samverkar inte på något sätt, även om det ser ut så. De två galaxerna ligger på 117 respektive 140 miljoner ljusårs avstånd och ligger i samma siktlinje sett från jorden. Men den unika upplinjeringen ger möjlighet att studera deras egenskaper på ett unikt sätt, till exempel hur stoft absorberar ljus, och få ny insikter i deras sammansättning och utveckling. En annan hemlighet ruvar i bildens nedre högra del – en svag, något gulaktig fläck med ljusare centrum. Detta är en så kallad ultradiffus galax (UDG) som är lika stor som Vintergatan med innehåller 100–1000 gånger färre stjärnor. UDG-objekt är extremt ljussvaga och saknar stjärnbildande gas, vilket gör att de ser ut ...

1 november 2021: SPECULOOS-teleskopet (Search for habitable Planets EClipsing ULtra-cOOl Stars) vid ESO:s Paranalobservatorium i Chiles Atacamaöken letar vanligtvis planeter kring andra stjärnor, men på denna bild är teleskopet själv en liten planet. Vyn skapades med hjälp av stereografisk projektion, en fotografisk teknik där en cirkulär bild – ett 360-graders panorama – avbildas på en plan yta. SPECULOOS uppdrag är att hitta jordlika planeter som passerar mellan oss och de små svaga stjärnor i solens närhet som de kretsar kring. På grund av passagerna försvagas stjärnans ljus mycket lite men regelbundet vilket gör planeterna möjliga att upptäcka. Exoplaneter som upptäckts med denna metod – transitmetoden – kan studeras i detalj för att fastställa deras storlekar och massor och analysera deras eventuella atmosfärer och förutsättningar för att hysa liv. Namnet SPECULOOS är inspirerat av de söta kakor som är välkända i Belgien, Nederländerna och Tyskland. Teleskopet består faktiskt av fyra teleskop, vardera med en ...

25 oktober 2021: Denna veckas bild är tagen med MUSE-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope (VLT) och visar den centrala delen i den avlägsna spiralgalaxen NGC 5248, också känd som Caldwell 45. Galaxen ligger på 58 miljoner ljusårs avstånd i stjärnbilden Björnvaktaren och har en unik egenskap: runt dess kärna finns två ringar där intensiv stjärnbildning sker. På bilden visas detta område i orange. MUSE, Multi Unit Spectroscopic Explorer, är ett instrument som är monterat på Yepun, ett av de fyra 8,2 meter stora huvudteleskopen i VLT. MUSE tar ett spektrum av varje pixel i bilden och fångar därmed objektets intensitet i olika våglängder. Det gör det möjligt att kartlägga komplexa astrofysikaliska processer i utbredda objekt i fältet. Exempelvis kan man med MUSE analysera stjärnbildning i stora galaxer.

18 oktober 2021: Antennerna i Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) vakar över himlen mot en dramatisk solnedgång över Chajnantorplatån i Atacamaöknen. ALMA, där ESO är en partner, är det största astronomiska projektet i världen. De vackra nyanserna av orange och rött på himlen när solen har sänkt sig under horisonten lär oss något viktigt om fysik. De kortare, blå, våglängderna i solljuset som når atmosfären sprids mer effektivt av molekyler och atomer i jordens atmosfär än rödare våglängder.När solen närmar sig horisonten kommer det ljus som når jordytan att passera en längre sträcka genom atmosfären vilket betyder att det mesta av solljusets blå komponent sprids bort. Det ljus som når våra ögon är därför rödare, som färgerna närmast horisonten vid denna solnedgång. Nyanserna på himlen är dock helt osynliga för ALMA som observerar i submillimeter- och millimetervåglängder, långt utanför den synliga delen av spektrumet som våra ögon är känsliga för. Elektromagnetisk strålning i ...

11 oktober 2021: En himmelsskådare framför ett av hjälpteleskopen vid ESO:s Paranalobservatorium i Chiles Atacamaöken vinkar mot den karaktäristiska och mörka Kolsäcken i mitten av Vintergatsbandet. Denna veckas bild visar ett av de fyra 1,8 meter stora hjälpteleskopen vid ESO:s Very Large Telescope (VLT), som också inkluderar de fyra 8,2 meter stora huvudteleskopen. Beroende på kraven för det specifika observationsprojektet kan hjälpteleskopen placeras på 30 olika platser utmed ett spårsystem på VLT-plattformen och arbeta tillsammans som en interferometer (VLT Interferometer). I interferometern kombineras ljus från hjälpteleskopen eller huvudteleskopen vilket möjliggör observationer av himmelsobjekt med mycket hög detaljskärpa. Kolsäcken är den mest framträdande mörka nebulosan på himlen. De mörka stoftmolnen på södra stjärnhimlen är mer framträdande än på den norra, och Kolsäcken är finast av dem alla. Många kulturer har sett figurer och former i dessa mörka moln, som Mapuchefolket i Chile som kallade Kolsäcken pozoko, “vattenkällan”. Eftersom Kolsäcken är mycket rik på gas ...

4 oktober 2021: Varje familj har sina egna traditioner och personalen vid ESO:s Paranalobservatorium i Chiles Atacamaöken är inte annorlunda. Innan nattens observationer påbörjas samlas alla på observatorieplattformen för att njuta av solnedgången, här ackompanjerade av ett av de fyra 1,8 meter stora hjälpteleskopen (Auxiliary Telescopes, AT:s) vid ESO:s Very Large Telescope. Hjälpteleskopen kan förflyttas på räls och arbetar tillsammans som ett enstaka stort “virtuellt” teleskop, Very Large Telescope Interferometer (VLTI), som utnyttjar interferometri för att kombinera ljuset från de individuella teleskopen och utforska universum med mycket hög detaljskärpa. VLT består också av fyra statiska 8,2-metersteleskop som kan arbeta var och en för sig eller tillsammans i VLTI. Den orangea färgen på kvällshimlen på denna bild orsakas av jordens atmosfär som sprider solljuset olika mycket beroende på våglängden. När solen står lågt vid horisonten sprids blått ljus bort i alla möjliga riktningar och når inte våra ögon, medan de varma nyanserna av gult, ...

27 september 2021: Den röda kvällssolen framhäver molnen över det chilenska Atacamalandskapet i denna veckas bild. Bilden domineras av Puricokomplexet, en grupp vulkaniska toppar som når hela 5 703 meter över havet. Ett ensamt fordon med sitt dammoln ses på den öde vägen på slätten nedanför, på väg mot byggnaderna och antennen till vänster. Anläggningen är Atacama Pathfinder Experiment (APEX), ett av de högst belägna teleskopen i världen. APEX undersöker himlen i millimetervåglängder mellan infrarött ljus och radiovågor, där några av de mest stoftrika, kalla och avlägsna objekten i universum kan observeras. Sedan APEX invigdes har observatoriet studerat mängder av astronomiska objekt av varierande slag, som egenskaperna hos unga mycket massiva galaxer, materia som slits sönder av ett supermassivt svart hål, och stoft och gas i Vintergatans plan. Eftersom strålning i submillimeterområdet absorberas mycket effektivt av vattenånga i jordens atmosfär behöver sådana studier göras från torra platser på hög höjd – som vid ...

20 september 2021: I denna veckas bild, tagen med en drönare, ses nästan alla teleskopen på La Sillaobservatoriet spridda utmed den 2400 meter höga bergstoppen. La Silla är beläget i utkanten av Chiles Atacamaöken, långt från störande ljusföroreningar i ett område känt för sin mörka och klara natthimmel. 1969 blev La Silla ESO:s första observatorium och det befinner fortfarande i forskningens frontlinje. Varje år publiceras omkring 300 forskningsartiklar, baserade på observationer med dess teleskop. Det mest framträdande kupolen på bilden rymmer ESO:s 3,6-metersteleskop och världens främsta instrument för planetjakt: High Accuracy Radial velocity Planet Searcher (HARPS). Tack vare observationerna med HARPS har astronomerna förstått att det sannolikt finns miljarder stenplaneter i den beboeliga zonen runt röda dvärgstjärnor i Vintergatan – världar som potentiellt skulle kunna hysa extraterrest liv.

13 september 2021: Denna veckas bild får dig kanske att känna dig lite vimmelkantig! Här ser vi nämligen den norra och det södra himmelshalvan samtidigt – en hel nattihmmel på en och samma bild – vilket är en syn som är omöjlig i verkliga livet. För att skapa denna bild tog astrofotograferna Petr Horálek och Juan Carlos Casado varsin bild från två observatorier på norra och södra hemisfären. Den övre hälften av bilden visar himlen från Instituto de Astrofísica de Canarias Roque de los Muchachos Observatory på La Palma i Kanarieöarna, 29 grader norr om ekvatorn, medan den undre bilden togs vid ESO:s La Sillaobservatorium i Chiles Atacamaöken, 29 grader söder om ekvatorn. När de sammanfogas digitalt skapar den en nästan obruten vy av natthimlen. En av de tydligaste objekten på bilden är den vita diffusa pelaren som sträcker sig vertikalt genom horisonten. Detta är zodiakalljuset som orsakas av stoft i solsystemet som ...

6 september 2021: Likt Atlas som bär upp upp himlasfären i den antika grekiska myten ser ESO:s Very Large Telescope (VLT) ut att lyfta månen i denna makalösa bild av en total månförmörkelse över Paranalobservatoriet i den chilenska Atacamaöknen. Fotot togs den 26 maj 2021 av astrofotografen Yuri Beletsky och finns med i ESO Calendar 2022. Att fånga denna veckas bild krävde noggranna förberedelser. Yuri beräknade att månen skulle gå ned bakom observatoriet från en plats nio kilometer österut, samtidigt som kupolerna belystes av det tidiga gryningsljuset. En total månförmörkelse inträffar när solen, jorden och månen ordnar upp sig på en rät linje, så att fullmånen passerar genom den skugga jorden kastar ut i rymden. Jordklotet skymmer bort det direkta solljuset från månen, men rött ljus som har brutits i jordens atmosfär når fram och ger månen dess rödaktiga färg. Eftersom månen belyses enbart av ljus som passerat jordatmosfären använder forskarna dessa tillfällen ...

30 augusti 2021: Hur ser Vintergatan ut för en fisk? Vi kan få en ganska god uppfattning om det tack vare denna bild av vår egen galax, tagen med en fisheyelins från hotellentrén vid Paranalobservatoriet, cirka 3 kilometer från ESO:s Very Large Telescope (VLT). Paranalobservatoriets hotell är en oas för astronomer i Atacamaöknen som är en av de torraste områdena på jorden. Hotellet är en behaglig och modern byggnad där ESO:s personal och besökare kan vila under vistelserna på berget. Den underjordiska konstruktionen har en 35 meter bred glaskupol som släpper in naturligt ljus och hyser även en simbassäng som utöver rekreation också bidrar till att reglera fuktigheten i byggnaden. Hotellets fasad är vänd mot Stilla havet på bara 12 kilometers avstånd. Från dess sydliga latitud bjuder Paranalobservatoriet på en unik vy av Vintergatan, vårt eget stjärnsystem som rymmer några hundra miljarder stjärnor. De flesta av dessa ligger i det galaktiska planet och ...

23 augusti 2021: En meteor lyser upp himlen över Paranalobservatoriet i den chilenska öknen.Tre av de fyra huvudteleskopen samt ett av hjälpteleskopen i ESO:s Very Large Telescope bevittnar den eldfängda upplösningen av en meteoroids resa genom solsystemet. Meteoroider är sten- och gruspartiklar som är mindre än asteroider och andra småkroppar. När de når jordens atmosfär värms de upp och förångas genom friktion i luften och lämnar efter sig ett lysande spår av joniserade partiklar. Ljusfenomenet kallas meteor eller stjärnfall. De meteoroider som inte helt brinner upp utan når marken kallas meteoriter. Meteorens färg kan avslöja meteoroidens sammansättning, då gula och gröna nyanser indikerar förekomsten av magnesium och järn. Den diffusa röda glöden över natthimlen på denna bild utsänds däremot av syre och kväve i jordens atmosfär. ESO:s VLT är världens mest avancerade optiska anläggning. De fyra huvudteleskopen, eller de fyra hjälpteleskopen, kan kombinera sina ljusstrålar och arbeta tillsammans i en konfiguration som kallas ...

16 augusti 2021: Mörka stråk går kors och tvärs över Vintergatans centrum på himlen över ESO:s Paranalobservatorium och VISTA-teleskopet vid horisonten. Det breda mörka stråket utmed Vintergatans ljusaste delar sträcker sig över en stor del av himlen och orsakas av stoft- och gasmoln mellan oss och de mer avlägsna stjärnorna i Vintergatan. Molnen absorberar huvuddelen av ljuset från stjärnorna i bakgrunden, men de objekt som är skymda kan ändå studeras i infraröda och radiovåglängder, där strålningen passerar utan att absorberas. VISTA-teleskopet (Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy) är beläget på en bergstopp intill ESO:s Very Large Telescope (VLT). VISTA är ett av de största teleskopen i världen för kartläggning av himlen i infrarött ljus och hjälper oss att förstå många av universums mysterier, som hur galaxerna utvecklas.