Veckans bild 2020

28 december 2020: Universums skönhet har inspirerat människan sedan tidernas begynnelse. För tusentals år sedan studerade tidigare civilisationer stjärnornas rörelser för att följa årstidernas utveckling, berätta myter och historier, och förstå naturen omkring dem – och även dagens stjärnskådare fångas av natthimlens skönhet och sällsamheter. Vi har riktat kameran mot himlen sedan fotografins allra första dagar. Men det var inte förrän 1850 som den första stjärnan fångades på bild. Under de följande årtiondena utvecklades allt mer avancerad kamerautrustning och film, och bilder av astronomiska fenomen i våglängder även utanför ögats känslighetsområde är numera en grundpelare i den moderna astronomi. Detta vackra fotografi av den gnistrande Vintergatsbågen sedd genom en kristallkula, upplyst av miljarder stjärnor, gas och stoft, ger ett annorlunda perspektiv av vår hemgalax. Bilden togs av ESO:s fotoambassadör Juan Carlos Muños-Mateos, som hoppas “ge andra en känsla av att betrakta stjärnhimlen från en av de mörkaste och ödsligaste platserna på jorden” – ...

21 december 2020: När det besynnerliga året 2020 närmar sig sitt slut vill vi önska alla er läsare med familjer en riktigt god jul och ett gott nytt år! Det råder ingen tvekan om att detta år har varit svårt för många, och här på ESO har vi arbetat för att anpassa oss på bästa sätt till de ovanliga omständigheterna. Efter en paus på flera månader återupptogs begränsade vetenskapliga aktiviteter vid våra observatorier i Chile under strikta säkerhetsrutiner. Med våra teleskop blickande mot himlen kan vi återigen inspireras av universums sällsamheter och se fram emot nya möjligheter att dela fascinerande astronomiska upptäckter med er. Alla vi på Europeiska sydobservatoriet önskar alla er ett säkert och friskt slut på året och en strålande inledning på 2021!

14 december 2020: Antennerna i Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), där ESO är en partner, verkar utstråla ett märklig grönt ljus i denna veckas bild. Med sitt läge högt upp på den isolerade Chajnantorplatån i Chiles Atacamaöken ter sig ALMA som den perfekta platsen för utomjordiska varelser att diskret landa och ta kontakt... Men något betydligt mer vardagligt orsakar den utomjordiska känslan i bilden. Ljuset strålar ut från signallampor som indikerar om det är säkert eller inte för ALMA:s personal att närma sig antennerna. Ett grönt ljus, som på bilden, visar att man säkert kan besöka antennerna. En utomjordisk värld finns å andra sidan att beskåda på himlen ovanför ALMA. I bildens övre vänstra del ses två ljusa stjärnor mitt i Vintergatans diffusa band. Detta är Alfa Centauri och Beta Centauri som pekar högerut mot den ljusa diamantformade stjärnbilden Södra korset. Denna lilla stjärnbild ses precis ovanför det distinkta mörka "hålet" i Vintergatan, ...

7 december 2020: Detta foto, taget av ESO:s fotoambassadör Petr Horalek, blickar mot väster från ESO:s Paranalobservatorium i Chile. Det ljusa objektet i mitten av bilden är månen, som flankeras av Saturnus strax ovan till vänster och Merkurius lite längre nedåt mot vänster. Saturnus och Merkurius i konjunktion är något som kan vara svårt att se från latituder närmare polerna, men denna vackra bild fångar dem tydligt, trots den ljusa månen. Den stoftbemängda Vintergatan ser ut att tudela himlen, med en stjärnbeströdd natthimmel ovanför och en ljusare skymningshimmel nedanför. Flera välkända nebulosor ses utmed Vintergatan, som Lagunnebulosan, Kattassnebulosan och Trifidnebulosan. De individuella teleskopen på denna bild utgör tillsammans ESO:s Very Large Telescope (VLT), världens mest avancerade observatorium för optiska och infraröda våglängder. VLT består av fyra stora huvudteleskop, vardera med 8,2 meter stor spegel, och fyra mindre hjälpteleskop, vardera med 1,8 meter stor spegel.

30 november 2020: Likt en flod av ljus slingrar sig vägen till ESO:s Paranalobservatorium genom det torra och främmande ökenlandskapet i norra Chile. Denna veritabla livlina är det enda sättet att ta sig till observatoriet, som ligger på en mycket avlägsen plats för att kunna utnyttja den extremt mörka himlen och den extremt låga graden av ljusföroreningar. På bergstoppen mitt i bilden, Cerro Paranal, ses de små silhuetterna av de fyra huvudteleskopen i ESO:s Very Large Telescope (VLT) och det mindre VLT Survey Telescope. VLT är världens största optiska teleskop med huvudspeglar som är över åtta meter i diameter. Över ökenlandskapet sträcker sig det detalrika Vintergatsbandet tillsammans med Stora magellanska molnet över horisonten tilll vänster, samtidigt som en meteor blixtrar till på bildens högra sida. Denna veckas bild togs av ESO:s fotoambassadör Yuri Beletsky från en annan av ESO:s installationer i Atacamaöknen, VISTA-teleskopet, som är beläget på sin egen bergstopp.

23 november 2020: De tusentals nyligen bildade stjärnorna i hjärtat av NGC 5236 fotograferades med MUSE-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope vid Paranalobservatoriet i Chile. Detta objekt går också under benämningen M83 och kallas ibland den södra vindsnurregalaxen, med hänvisning till dessa vackra spiralarmar och dess läge i en stjärnbild på södra halvklotet: Vattenormen (Hydra). Ljusa områden med stjärnbildning förekommer på många ställen i denna spiralgalax, inklusive det område som är avbildat här som befinner sig vid galaxens centrum. Under de rätta förutsättningarna kan kalla moln med molekylär vätgas kollapsa och bilda nya stjärnor. I större moln, typiskt belägna galaxers spiralarmar, kan strålningen från en nybildad stjärna orsaka en dominoeffekt genom att komprimera omgivande gas som i sin tur kollapsar och bildar fler stjärnor. Men i galaxkärnor är andra processer viktiga, som supermassiva svarta hål. Ett sådant finns i centrum av NGC 5236. Det drar till sig gas och stoft men kastar samtidigt ...

16 november 2020: På den högra halvan i denna bild som är tagen från norra Chile domineras himlen av Vintergatsbågen. Vintergatsbandet sträcker sig över Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), där ESO är en partner. Men Vintergatan har här också fått konkurrens av ett annat ljusfenomen. På bilden vänstra sida ses en annan, ljussvagare, ljusbåge på himlen, som sträcker sig utmed ekliptikan på motsatta sidan av solen. Detta är zodiakalskenet, som skapas när interplanetärt stoft längre ut i solsystemet sprider det inkommande solljuset tillbaka mot oss. Den ljusaste fläcken i zodiakalskenet är gegenschein eller motskenet, som ligger mitt emot solen på himlen. På de flesta platser döljs zodiakalskenet och gegenschein av ljusförorenignar från artificiella ljuskällor. Det uppskattas att omkring 80% av jordens yta störs av ljusföroreningar. Atacamaöknen, där ALMA är beläget, är däremot en av de få platser där himlen är helt mörk.

9 november 2020: Vid en första anblick är denna veckas bild både mäktig och skrämmande, med enorma ljuskäglor fokuserade på ett avlägset mål likt ett massivt rymdvapen. Men som tur är ser vi något helt annat! Bilden visar något betydligt mer beskedligt – en sällsam mix av gas, stoft och kraftiga lasrar. Carinanebulosan i bildens övre del är en av de största nebulosorna på den södra stjärnhimlen och ett perfekt mål för ESO:s Very Large Telescope (VLT). Nebulosan är en rosaskimrande fläck på den klara himlen över ESO:s Paranalobservatorium i Chile, där VLT är beläget. Carinanebulosan är ett enormt moln av stoft och joniserad gas som skiner av ljuset från nyfödda stjärnor i dess inre. De orangefärgade laserstrålarna skapas av det adaptiva optiksystemet (Adaptive Optics Facility) på ett av VLT:s fyra 8,2-meter stora huvudteleskop. Lasrarna riktas upp mot himlen där strålningen exciterar natriumatomer och får dem att lysa. På så sätt skapas artificiella ...

2 november 2020: Den märkliga stämningen i denna bild på ESO:s Very Large Telescope (VLT) vid Paranalobservatoriet i norra Chile, är resultatet av en kombination av naturliga och artificiella ljuskällor. På den ovanligt molniga himlen omges månen av en halo. Detta optiska fenomen skapas när månens ljus bryts i iskristaller i höga cirrostratusmoln. Halos av detta slag är relativt vanliga, men månen behöver vara ljus för att man ska se fenomenet tydligt. Därför ser man det ofta dagarna kring fullmåne, om molnen är de rätta. Halon visar färger precis som en regnbåge, vilket beror på att ljus av olika våglängder bryts olika mycket i iskristallerna. I halon bryts månens ljus, som är reflekterat solljus, upp i ett spektrum av olika färger, ett fenomen som kallas dispersion. Från ett av huvudteleskopen i VLT ses också de orangefärgade laserstrålarna som skapar artificiella stjärnor på himlen och används för att få skarpast möjliga bilder.

26 oktober 2020: ESO:s New Technology Telescope (NTT) fångade tre välbekanta planeter i vårt solsystem när de astronomiska observationerna återupptogs på La Sillaobservatoriet. Från vänster ser vi Jupiter, Mars och Saturnus, fotograderade med det mångsidiga EFOSC2-insrumentet på NTT. De svagt orange, röda och gula färgtonerna är resultatet av en kombination av bilder tagna med fem olika filter. Planeternas relativa storlekar i detta montage motsvarar deras skenbara storlekar på himlen. Mars var ovanligt stor och ljus eftersom den befann sig i opposition när bilden togs, vilket innebär att solen, jorden och Mars befann sig utmed en i det närmaste rak linje i rymden. Efter dessa testbilder inleddes mycket begränsade vetenskapliga observationer på La Sillaobservatoriet, efter det långvariga uppehållet på grund av covidpandemin. Kommande observationer sker under mycket strikta hälso- och säkerhetsrutiner av ett mycket litet antal teleskopoperatörer som digitalt samarbetar med fjärrobserverande astronomer.

19 oktober 2020: Vinternätterna på Chajnantorplatån kan kännas oändligt isolerade – men den fantastiska himlen på denna plats, som hör till den mörkaste, torraste och mest molnfria i hela världen, är något alldeles särskilt att njuta av och dela med andra. Denna bild visar två av de 66 antennerna i Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA), där ESO är en partner, när de i tandem observerar himlen i submillimeter- och millimetervåglängder. Dessa våglängdsområden är notoriskt svåra att studera eftersom atmosfärens vattenånga absorberar dem och hindrar dem att nå markytan. För att lyckas måste teleskopen placeras på mycket hög höjd där atmosfären är tunn, torr och därför mindre absorberande. Av denna anledning står ALMA på en höjd av 5 000 meter. Över de två teleskopen svävar stjärnbilden Orion, den himmelske jägaren, som lätt känns igen på dess trestjärniga bälte. Orions högra skuldra markeras av den röda superjätten Betelgeuse, till höger i bild, belägen på ett ...

12 oktober 2020: Denna veckas bild är fylld av stjärnspår över ESO:s La Sillaobservatorium i Chile. Spåren uppkommer när jorden snurrar runt sin egen axel – under ett dygn gör alla stjärnor ett komplett varv runt himmelspolen. För att fånga en vy som denna krävs därför en långtidsexponering med kameran. I centrum av bilden ses Swedish-ESO Submillimeter Telescope (SEST), som inte längre är i drift, och till vänster ESO:s 3,6-metersteleskop. Detta teleskop är utrustat med instrumentet HARPS (High Accuracy Radial velocity Planet Searcher) som söker efter exoplaneter kring andra stjärnor med radialhastighetsmetoden. Instrumentet kan detektera den gungning fram och tillbaka längs synlinjen som planeternas rörelse kring sina moderstjärnor ger upphov till.

5 oktober 2020: Bilder som denna gör jordens rörelse genom rymden tydlig. Jorden rör sig i en elliptisk bana runt solen, men kanske tydligast av allt runt sin egen axel. Det är den senare rörelsen som ger upphov till det sällsamma stjärnmönstret som ses i veckans bild. När jorden roterar rör sig stjärnorna på himlen i bågar runt himmelspolerna, och skapar de bågformade stjärnspåren på denna långtidsexponering med södra himmelspolen i centrum. För att fånga stjärnornas rörelser tog fotografen Fred Kamphues ett flertal långa exponeringar som han sedan adderade i datorn med detta resultat.. Den belysta vägen i förgrunden leder till Paranalobservatoriet där ESO:s Very Large Telescope (VLT) är beläget. På denna bild ses två av de fyra huvudteleskopen i VLT, liksom kartläggningsteleskopet VST, på den tillplattade toppen av Cerro Paranal. Laserstrålen från ett av huvudteleksopen i VLT lyser upp en väg mot himlen, likt ett svepande fyrljus i natten.

28 september 2020: Namnet till trots är ESO:s Very Large Telescope (VLT) på bergstoppen Cerro Paranal i Chile inte ett teleskop utan flera! I VLT ingår fyra 8,2 meter stora huvudteleskop (av vilka ett ses på bilden) och fyra ytterligare, flyttbara, 1,8 meter stora hjälpteleskop (varav tre ses på bildens högra sida). Varje huvudteleskop har fått ett namn från Mapuchefolkets språk (Mapudungun). Teleskopet på bilden är Antu (solen). Det omges av en vackert mångfärgad himmel en molnig natt på Paranal på denna bild av ESO:s fotoambassadör Petr Horálek. Från vänster i bild ses den avlånga, röda, Californianebulosan, den blåaktiga stjärnhopen Plejaderna, det vidsträckta Vintergatsbandet med stjärnbilden Orion och de tre stjärnorna i bältet strax ovanför, den stora bågformade röda Gumnebulosan, den kompakta ljusa Carinanebulosan och den vackra stjärnbilden Södra korset med den mörka nebulosa som kallas Kolsäcken. Underliga gröna vertikala band omger Antus kupol. Detta är atmosfäriska gravitationsvågor som skapas av kraftiga åskstormar ...

21 september 2020: Det stora ATOMIUM-projektet pågår i samarbete med Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) i Chile, där ESO ingår som en samarbetspartner. Projektets syfte är att kartlägga stjärnvinden från ett dussintal röda jättestjärnor, vilket är möjligt tack vara ALMA:s höga vinkelupplösning. Dessa stjärnvindar – som ibland är tusen gånger starkare än solens solvind – förväntades vara sfäriska, likt de stjärnor som ger upphov till dem. Det som forskarna observerade var däremot inga sfäriska vindar, utan något helt annat. Denna veckas bild av stjärnan R Aquilae är ett exempel – de röda jättestjärnorna omgavs av stjärnvindar av alla möjliga former. Mönstren i gasen kring dessa stjärnor liknade i vissa fall en samling kronblad, och är mycket snarlika de strukturer som planetariska nebulosor uppvisar.Forskarlaget, som leddes av Leen Decin vid KULeuven i Belgien, har föreslagit att dessa mönster uppkommer när stjärnvinden samverkar med en kompanjon till de röda jättestjärna, som kan vara en stjärna ...

14 september 2020: Trots sitt namn är ESO:s Very Large Telescope (VLT) inte ett enstaka teleskop utan flera stycken. VLT består av fyra 8,2 meter stora huvudteleskop – de stora byggnaderna på bilden – och fyra flyttbara, 1,8 meter stora hjälpteleskop. Två av de senare kan ses vid horisonten längst till vänster i bilden. Huvudteleskop 4 är utrustad med laserguidestjärnor som lyser upp atmosfären på 90 km höjd. Laserstrålarna exciterar natriumatomer i mesosfären, som då avger fotoner. Detta skapar en ljusstark artificiell stjärna som kan användas av det adaptiva optiksystemet för att korrigera luftoron i bilden. Det är mycket lite ljusföroreningar på den höga bergstopp där VLT är beläget, men himlen är ändå inte helt kolsvart. På bilden ser man den vackra diffusa glöden av solljus som sprids av interplanetärt stoft – zodiakalljuset – som sträcker sig snett uppåt på himlen på bildens vänstra sida. Till höger i bild ses också det svaga ...

7 september 2020: Vintergatan visar upp sig i all sin storslagenhet över den Chilenska öknen och skapar en perfekt inramning av antennerna i Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA). Två av Vintergatans satellitgalaxer kan också ses, det Stora och det Lilla magellanska molnet, som ljusfläckar på den kristallklara himlen under sin betydligt större granngalax. Den gröna belysningen på ALMA:s antenner kontrasterar bjärt mot naturens milda färger ovanför. ALMA är belägen på över 5 000 meters höjd i den Chilenska Atacamaöknen. Den torra och tunna atmosfären ovanför observatoriet tillåter spektakulära vyer av universum och erbjuder den perfekta platsen för känsliga teleskop som ALMA, som består av 66 flyttbara teleskop utspridda över Chajnantorplatån. Med teleskopen placerade i olika konfigurationer kan upplösningen som ALMA observerar himmelsobjekten med varieras.

31 augusti 2020: Veckans bild visar en vacker nattvy från ESO:s Paranalobservatorium i Chile. Den ljusa Vintergatan sträcker sig genom bildens mitt, med rödlysande vätgasmoln, mörka stoftmoln och miljarder stjärnor. Runt omkring ses ljusare stjärnor närmare oss i Vintergatan, och solsystemets största planet Jupiter strålar längs till vänster. Den stora byggnaden i mitten är UT1 (Antu), ett av de fyra huvudteleskopen i ESO:s Very Large Telescope (VLT), medan den mindre byggnaden rymmer ett av de fyra flyttbara hjälpteleskopen. Med dessa åtta teleskop kan VLT användas som en mycket högupplösande interferometer – så högupplösande att den skulle kunna separera strålkastarna på en bil på månens yta! Den vackra och flitigt fotograferade himlen över VLT är en av de mörkaste på jorden. Det grönaktiga svaga skenet mot horisonten är ett ljusfenomen som uppstår högt upp i jordens atmosfär – airglow. Moln, atmosfärisk turbulens och airglow är tre huvudsakliga anledningar att sända upp rymdteleskop som NASA/ESA:s ...

24 augusti 2020: MUSE-instrumentet på ESO:s Very Large Telescope (VLT) i Chile har observerat NGC 1365, en stavspiralgalax på 56 miljoner ljusårs avstånd i Fornaxhopen i stjärnbilden Ugnen på södra stjärnhimlen. Galaxen har något så ovanligt två stavformade områden med stjärnor som båda passerar genom dess centrala delar. De två stavarna tros ha orsakats av en kombination av galaxens rotation och komplex stjärndynamik. Den största av de två stavarna är för stor för att ses på denna bild och sammanbinder dess yttre spiralarmar med galaxens centrum. På bilden kan vi se den betydligt mindre staven, belägen inuti den större. Troligen roterar den inre staven oberoende av den större med en högre hastighet runt galaxens centrum än resten av galaxen. MUSE (Multi-Unit Spectroscopic Explorer) fångade denna bild i optiskt och nära infrarött ljus, och visar gas och stoft i galaxens centrala del. MUSE är monterad på Yepun, ett av VLT:s fyra huvudteleskop. Instrumentet har ...

17 augusti 2020: En makalös blandning av färger – grönt, rött, blått och alla nyanser däremellan – målar stjärnhimlen över ESO:s Paranalobservatorium i Chile och lyser upp ökenlandskapet därunder. Ljuset från miljarder stjärnor, lysande nebulosor och andra kosmiska objekt skapar den enorma vintergatsbåge som sträcker sig över himlen och som ramar in Very Large Telescope (VLT) på bergstoppen Cerro Paranal centralt i bilden. Denna vy erhölls från ESO:s Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy (VISTA). Den slingrande vägen som sträcker sig mot VLT är upplyst av svaga gula lampor. De utgör den enda konstgjorda belysningen i bilden. Paranalobservatoriets personal strävar efter att minimera onödiga ljusföroreningar som kan försvåra astronomiska observationer vid denna enastående observationsplats. Vintergatan är inte den enda galaxen som är synlig. Två av dess satellitgalaxer och närmaste följeslagare i kosmos, det Lilla och Stora Magellanska molnet, ses som diffusa ljusfläckar under vintergatsbågen, bortom den gröna och röda glöden av naturlig ...